Indirekt barnmisshandel
Jag har skrivit om det förut och flera andra också har gjort det.
Även om lagstiftningen slår fel i vissa fall, så har jag hittills kunnat förstå grundtanken i lagstifningen, syftet med den.
Det finns en sak jag inte kan förstå. Det är att barn kan bli skuldsatta så att de hamnar för indrivning hos kronofogden. Ofta för parkeringsböter, obetalda bilskatter osv. Alltså för att de äger något som de inte kan använda och inte kan ha kontroll över. Barn kan inte handla på avbetalning, inte ta lån, inte skuldsätta sig själva på egen hand. Ända kan de bli betalningspliktiga.
Sydsvenskan, papperstidningen, skriver återigen om det idag, 041129. Idag handlar det om en pappa som fick hem ett inkassokrav på obetalda skolfoton för cirka 500 kronor gällande hans 10-åriga dotter. Där har mamman skrivit på som målsman, men det är barnet som gör köpet. Föräldern har godkänt köpet, men barnet är barnet som gör köpet. Anders Svensson inkassochef säger: Barn får göra i stort sett vilka affärer som helt bara det finns en målsman som godkänner köpet.
I skilsmässofamiljer ska det tydligen inte vara helt ovanligt att ekonomiska tvister mellan föräldrar drabbar barnen. Oftast ser någon av föräldrarna till att betala för att barnet inte ska ha skulden hängande över sig.
Kronofogden i Malmö har skickat ut ett brev till föräldrar med indrivningsbara skulder där de uppmanar dem att betal så det inte skapar problem när barnen blir myndiga. Idag finns det 650 barn i Skåne i kronofogdens register. Tillsammans är de skyldiga cirka fem miljoner. Hälften gäller skulder till staten, resten är till privata företag.
Ett som jag tycker bra hot finns med i fogdens brev. Det är att överförmyndaren kan underrättas om skulden inte betalas. I förlängningen innebär det att föräldrarnas förmyndarskap ifrågasätts och att de kan bli av med det säger Lennart Hedqvist, informatör hos Kronofogden.
Jag förstår inte att man inte kan sätta stopp för det här. Det är inte rätt att någon ska betala sina föräldrars p-böter när de får sina första jobb. Ingen vuxen kan vältra över betalningsansvar på det sättet på någon annan, bara till barn.
Att bo i Malmö del 3
Fortsätter att skriva om Malmö. Idag helt utan länkar! Eller jag skriver egentligen om mig själv, så mitt ego får en kick.
Det finns ett nöjesliv i Malmö också. Det finns dansställen, t ex Etage och Slagthuset. Eftersom jag avskyr att dansa och fortfarande inte kommit på min personliga koppling mellan vågräta begär och dans så skriver jag inte mer om det. Är det egentligen fördomsfritt att kalla det för vågrätt begär?
I varje fall finns det också affärer av många olika nationaliteter i Malmö. En av de bästa är en grekisk affär på Bergsgatan som säljer underbar Tsatsiki. De har till och med chips med tzatzikismak där. Möllevångstorget har på lördagarna massor med grönsakstånd. Där det framåt eftermiddagen brukar finnas stora möjligheter att pruta. Fast jag betalar vad det kostar, jag är inte bra på argumentation. Om jag t ex köper två små gula lökar så betalar jag 50 öre för dem, under tiden som försäljaren skrattar och ruskar på huvudet. Kvinnan framför mig köpte 3 kg lök, då kanske det finns anledning att pruta.
På Bergsgatan ligger också Möllans Ostaffär. En av de bästa affärerna i stan. Tror den är omöjlig att gå in i utan att inspireras till att handla något. Ostar finns det massor av. Även bröd, choklad, pasta, andra delikatesser. Tyvärr har de slutat att sälja mitt favoritgodis, stora honungsklubbor, men den affären är den jag skulle sakna mest om jag flyttade härifrån.
Runt Möllevången finns det också gott om restauranger och barer. Där ska man helst avvika från den vanliga klädseln och klä sig mycket personligt. Helst i helsvart. Då är du lika personlig som de flesta andra är. Retro är ett namn på en pub-bar, som nu bytt nam till något liknande Retro för Retro har flyttat några hundra meter bort och finns i förra chokladfabriken som numera är studentbostäder. Sedan finns Mascot och ett av mina tidigare stamställen, Ölcaféet också runt Möllevångstorget. En nyårsnatt för ett antal år sedan var jag på Ölcafeet vid tolvslaget. Där var det livat värre. Har aldrig sett så många raketer som flög åt alla håll innan. In i väggar, upp på taken, in i fönster, längs marken, upp i luften. Det visades därifrån på både Aktuellt och Rapport dagen efter som exempel på farligt nyårsfirande.
Vid Möllevången ligger också en cykelverkstad, ett av få ställen där jag är en riktigt trogen stamkund. Jag tror jag är deras bästa kund, har något slags rekord i punkteringar. Jag har tummen mitt i handen och gör inget sådant själv om jag slipper.
Nere på stan finns det också många pubar och restauranger. Paddys och Pick-viq är två av dem jag rekommenderar, två pubar. Lilla Torg har fullt med restauranger och pubar, men det gillar jag inte. Tycker det är för trångt, ljudnivån är för hög och jag får känslan av lite snobbighet där.
Igår var jag ute för att ta en öl, tänkte vara ute någon timme. Men....kom hem efter att tidningen kommit hem. Eftersom jag skriver en blogg och ingen dagbok tänker jag inte redogöra för vad jag gjorde, det blir liksom lite för privat. . Men det finns ett nöjesliv i Malmö också, som fungerar både när det gäller rök, mat, alkohol och raggning. Det har förresten kommit in ett ny fråga innan raggningsrepliken: Följer du med hem? Frågan är: Tycker inte du också att det var för j-ligt att Bush vann valet? Jag har hört den två gånger i rad när jag varit ute, undrar om fel svar på den frågan gör att erbjudandet om att följa med hem aldrig kommer?
Det var lite mer om livet i Malmö. Cafélivet tar jag för sig själv sedan. Men det finns bra möjligheter till god mat, god dryck, lagade cyklar och även möjlighet till sex på den fria raggningsmarknaden. Kvalitén på det som finns tillgängligt varierar, cykelreparationerna håller dock alltid hög kvalitet.
Att bo i Malmö, del 2
Igår googlade jag på mitt bostadsområde Södra Sofielund-Seved och hittade bland annat ett Reviderat program för Storstadssatsningen. Området är ett område där det tilldelas en hel del pengar. Genom åren har det påbörjats och avslutats flera projekt, beroende på var pengarna kommer ifrån. De nya projekten visar 0 intresse för att bygga på det gamla, för alla vill göra något nytt. Ändå finns det en gemensam nämnare, det är att stadsdelsförvaltningen varit med på olika sätt. Jag tror det är mycket prestige i projekten. I vilket fall som helst så hittade jag bland annat följande fakta i programmet. Stadsdelen Södra Innerstaden toppar brottsstatistiken i Malmö. Södra Sofielund-Seved är det bostadsområde i stadsdelen som sammantaget har de största problemen i stadsdelen. Undrar hur illa det varit om projekten som bedrivits inte bedrivits? Eller kan det vara så att det trots pengarna som pumpas in inte ger några större resultat? Som boende i området under en längre tid har i varje fall jag svårt att se något resultat. Den som är intresserad kan själv läsa vidare.
Över till något annat.
En 11-årig flicka längtar hem till Malmö. Hon är i Syrien sedan 4 månader tillbaka. I måndags fick mamman besked av en domare i Damaskus att hon inte kan lämna landet om inte pappan ger sitt tillstånd. Pappan finns i Malmö. Jag hoppas att det löser sig snart. Fallet visar återigen på svårigheter att få olika lagstiftningar att fungera ihop och hur barn blir lidande när vuxna inte kommer överens.
Att bo i Malmö
Chadie frågade
Vore intresant att höra om det är samma bild av Malmö som skånska bloggare ger av Skånes största stad? Det gällde en artikel i
Fox-news. Även
Gudmundson skriver om artikeln under rubriken No spin Zone. I korthet ger artikeln ett hopklipp över olika händelser och fenomen i Malmö och sammankopplar det med islamister.
Artikelverkstan har också skrivit om Malmö.
Jag har tänkt skriva ett svar på Chadies fråga, ett mer än ja och nej svar. Nu blir det ett nej-svar, i varje fall om jag pratar ur min egen del. Jag kan inte tänka mig att jag ger den bilden av Malmö som de ger i artikeln. Tycker artikeln är onyanserad och ger just känslan av ihopklipp för att få fram det man vill. Moskébranden var för över 1,5 år sedan, bara att ta den som exempel tycker jag är att verkligen leta efter exempel just för att få fram något som verkar förutbestämt att få fram.
Jag har skrivit det innan, att skriva om hur det är att bo på en plats, en stad, en stadsdel tycker jag är svårt. Vad ska det jämföras med? På vilka områden är jag hemmablind? Jag bor i en stadsdel som heter Södra Sofielund-Seved. Ibland av andra malmöbor kallat Lilla Mogadishu, på grund av att det åtminstone förr bodde rätt så många invandrare från Somalia här. Närmaste kommunala större skola, Sofielundsskolan, har varit med i långdragna debatter för att deras undervisning i kärmämnen skulle bedrivas på arabiska. Men vad märker jag egentligen? Inte mycket. Jag märker på olika sätt att det är Ramadan och att Ramadan tar slut. Ibland när jag går till närmaste pizzerian är jag den enda icke täckta kvinnan som går på gatan. Att jag bor i ett invandrartätt område märks på småsaker, men påverkar det mig? Ja, det finns saker jag påverkas av, åtminstone gjorde de det förr. Idag är det kanske ändrat, jag kanske har stängt av det eller så ser jag det inte längre.
För mitt boendes skull gör det ingen skillnad om jag bor här eller om jag skulle bo i något av de finare områdena, t ex Slottsstaden. Jag har ungefär lika långt till centrum, troligen skulle jag bo i en liknande lägenhet. Hade det varit viktigt för mig så hade jag flyttat, jag har den möjligheten. Men jag trivs bra i min lägenhet, i huset där jag bor.
För några år sedan sa en mäklare till mig. Det går inte att sälja lägenheter där du bor till människor från Malmö, med undantag av de som redan bor här och vet att ryktet är överdrivet. Det lättaste är att sälja till de som inte kommer från Malmö. När jag kollade så upptäckte jag att det var sant. Lägenheterna som såldes, såldes inte till Malmöbor. Kvarteren där jag bor är välkända. Varje gång jag säger vart jag bor får jag i stort sett frågan. Hur
kan du bo där? Jag har bott här i över 10 år och det går alldeles utmärkt. När jag däremot stöter ihop med de som flyttat härifrån, så har jag flera gånger fått höra kommentarer i stil med: Jag förstår idag inte hur jag kunde bo där så länge som jag gjorde.
Nu kom jag ifrån den ursprungliga frågan, men det var lite reflektioner i varje fall. Jag vet som sagt inte hur jag egentligen ska beskriva hur det är att bo här. Jag vill i varje fall bo kvar i Malmö.
Fredagsfyran
Tema: Mat & Nyttigheter
1. Finns det något sätt att äta nyttigt utan att ta fram hushållsvåg och tabeller?
Jag tror på kunskap, vakenhet och medvetenhet. Dvs att få in i huvudet att chips är onyttigare än ett äpple är och vara medveten om att när jag äter chips så tillför det inget som min kropp egentligen behöver. Jag tycker kunskap är viktig i alla sammanhang och maten är en mycket viktig del av livet.
2. Har du funderat på att testa någon modern diet?
Jag arbetar istället med att vara medveten om när jag äter fel och försöka äta fel så lite som möjligt. Jag har lätt för att gå upp i vikt och för att hålla en normalvikt behöver jag vara vaksam på vad jag äter, men ännu viktigare är att försöka ge min kropp vad den vill ha för att må bra.
3. Använder du någonting som huskur mot olika krämpor?
Nej, inget alls. Jag är priviligerad och har sällan ont någonstans och det är inte heller så ofta jag är sjuk.
4. Vad anser du vara det viktigaste för att lyckas i köket?
Jag lagar i stort sett aldrig mat. Det viktigaste för mig är en bra kokbok och tålamod. Kokböcker har jag massor av, tålamod är det sämre med.
Matsvammel: Snuskmatställen, vegetarism och godis
Idag var det återigen en lista på
godkända respektive riktigt underkända restauranger i tidningen. Listan säger inte så mycket egentligen, det är smårestauranger med under 4 årsanställda som granskats den här gången. Restaurangerna där jag brukar äta finns inte med på listan. Innebär det då att de har fler anställda eller tillhör de mellansnuskavdelningen som inte namnges? De flesta namn känner jag inte igen, två av de "sämre" restaurangerna har jag ätit på senaste året. Ett pizzeria-pastaställe i stan som jag slängt i mig mat någon kväll, det andra en uteservering vid Möllevångstorget där jag ätit en gång i somras. Där höll jag mig till uteserveringen och såg inget av insidan.
Så över från matsnusk till grad av vegatarism. När jag var tonåren åt jag inte alls kött, fisk eller skaldjur. När jag var 16 flyttade jag hemifrån. Då odlade jag bland annat groddar som jag sköljde på morgonen, när jag kom hem från skolan och innan jag gick och la mig. Då var jag väldigt noggrann med att det inte skulle vara kött i något alls. Så flyttade jag till Malmö när jag var 19 nästan 20. Då förändrades det. Först började jag med skaldjur vid festligare tillfällen, sedan blev det fisk, sedan blev det kyckling vid något tillfällle. Nu äter jag inte kött till vardags. På lunchen är det nästan alltid vegetariskt, varvat med fisk någon enstaka gång. Däremot äter jag kött till jul och andra tillfällen. Det enda jag inte äter nu är blodiga biffar, det vill jag inte ens se. Minns en av få nyårsaftnar som jag varit ute på. Vi hade beställt nyårsmenyn på Etage.Då hade jag inte ätit kött på många, många år. Jag skar i tournadon och blodet började rinna. Den varmrätten bestod bara av potatisskivor för mig.
Jag har aldrig kallat mig för vegetarian. På den tiden det var sant så sa jag att jag bara att jag inte äter kött. Nu säger jag att jag bara äter kött ibland. Jag gillar inte ordet vegetarian. För mig har det en laddning på något sätt. Det är ett ställningstagande för något eller emot något, som jag inte kan definiera. Nu skulle det ju vara en uppenbar lögn om jag sa att jag var vegetarian.
I varje fall så har jag helt ovetenskapligt funderat på om inte de som säger sig vara vegetarianer äter mer godis än genomsnittet? Min helt statistiskt obevisbara iakttagelse av vegetarianer i min omgivning har gett mig uppgiften att de gärna vill ha smågodis. Kanske för att kompensera köttbristen med slakteriavfallet i smågodis. Om man låter kroppen leva sitt eget liv så ska vi väl om vi är friska söka oss till sådant som vi behöver? Då kanske vi behöver godis när vi inte äter kött? Ett annat alternativ är att de som inte äter kött inte blir mätta eller så är min undersökning helt fel.
Jag ska uppdatera, ta bort och lägga till länkar. Men jag har inte bestämt riktigt hur jag ska ha det än. Lite fånigt så tycker jag att det är svårt med länkningen. Det blir väldigt många om jag ska ta med alla jag läser, men jag tänkte i varje fall uppdatera med de som jag läser ofta. Blir nog till helgen tror jag. Tiden bara flyger iväg nu.
Efter konkurs, moderatmöte, andra dimensioner, födelsedag
Carina skriver idag om något mycket viktigt ur ett personligt synsätt. Det är hur livet kan bli efter en konkurs. Svårigheten att påverka sin egen ekonomiska situation, ovissheten, hopplösheten. Det är mycket sällan i varje fall jag läser om någon som är villig att framträda och berätta om vad som kan hända efter en vanlig småföretagarkonkurs. Tyvärr är det en rätt så vanlig situation som Carina skriver om och en situation som det är rätt så tabubelagt att prata om.
Jag är i allra högsta grad för att det startas nya företag, småföretag är mycket viktiga på olika sätt för både enskilda människor och för Sveriges ekonomi. Efter att ha jobbat rätt så många år nära småföretagare så har jag träffat ett rätt så stort antal som har ångrat sitt företagande, som aldrig hade startat sina föreag med facit i handen. Tyvärr går det inte att få ett facit hur det kommer att gå innan processen har kommit rätt så långt, då kan det vara i det närmaste omöjligt att dra sig ur på ett bra sätt.. Att lyckade företag visas upp är viktigt. Men, det som Carina skriver om är också oerhört viktigt att vara medveten om när man startar ett företag. Jag ger en stor eloge till Carina som är villig att dela med sig av sina erfarenheter.
Gudmundson skrev igår under rubriken Lucia i Sollentuna om ett moderatmöte, som förmedlade intrycket att moderaterna var mer en kontaktförmedling än ett politiskt parti. Roligt och läsvärt.
Relationer som Gudmundson skrev om kan vara rätt så komplicerade ibland. Något annat som jag tycker är komplicerat att föreställa mig är andra dimensioner. Zorm skriver intressant om det, jag kan långt ifrån se det framför mig, men tycker ändå om att läsa om det. Kolla gärna in sidan om ni inte gjort det innan. Välskrivet och intressant.
Slutligen så fyller en av de dagbokare jag följt längst, och tror jag också en av dagbokarna jag diskuterat mest med, år i dag. Säger ett stort GRATTIS till Jerry.
Paranormalt
Fredagsfyran v47 -04
Veckans Fredagsfyra kommer från Jerry på
jerrys ord och har tema: paranormalt
Hej! Jag har ett ämne som intresserar mig väldigt mycket. Det handlar om det vi inte kan förklara, det paranormala.
1. Tror du på ett liv efter detta?
Det varierar. Jag har ingen stabil tro i det. Jag vill helst tro att det är slut, som att sova konstant, eller som i boken The Lovely Bones, att vi hamnar i himlen.
2. Har du själv varit med om något du inte kan förklara med förnuftet?
Nej, inget jag kan komma på.
3. Anser du att parapsykologi tillhör en gren av den vetenskapliga sfären?
Varför inte, det beror ju på vad vi räknar in i den vetenskapliga sfären.
4. Universum - är det oändligt? Vad är din tro?
Ja, jag tror det är oändligt. När jag var barn 11-12 tänkte jag mycket på om det fanns ett slut någonstans osv, nu tänker jag aldrig på det.
Nu har jag besvarat de fyra frågorna. Jag kunde ha gjort det mycket lätt för mig och bara svarat Jag vet inte på samtliga frågor, för det är ungefär så jag svarat. Jag har ingen klar uppfattning om det här och jag funderar inte heller på det.
Lätthet att enas om problem och svårighet att enas om lösning.
Igår såg jag på tredje programmet i serien "Lite stryk får de tåla". Ett antal mer eller mindre kända människor var med i programmet och diskuterade. Om det nu går att kalla avbrytandepratandet som diskussion. I varje fall så uppfattade jag det helt klart att de alla vara överens om själva sakfrågan: att misshandel av kvinnor är ett stort problem, som ska tas på allvar. Det uppfattade jag att alla var eniga om.
Sedan kommer skillnaden fram. Hur ska det lösas? Jag tror egentligen att det går att praktisera på många problem. Det går att nå en enighet om att det finns ett problem som bör lösas på något sätt. Sedan tar det stopp. Det är nästan helt omöjligt att få kraft i ett åtgärdsprogram. Någon kräver krafttag mot de problem som finns, med hårdare straff, tydliga reaktioner osv.
Andra anser att det är viktigare att förändra den rådande strukturen, att sprida kunskap och medvetenhet om varför det är som det är osv.
Sedan finns det självklart blandningar, andra synsätt osv.
För att något ska hända krävs det att det finns någon eller en grupp som har kraft att ta tag i problemet och driva igenom vad de anser är rätt. Hur många ska då tycka att en lösning är bra för att anses kunna representera andra? Är det bra att diskutera länge och få kritik för att inget händer? Eller är det bättre att de som har kraften ser till att något händer, men då betraktas som överkörare av andra?
Vind och frihet
Jag uppfattar vinden som en symbol för frihet.
När jag cyklade hem blåste det ordentligt och visst är det rätt. Vinden för med sig frihet. Tidningar flyger omkring. Tidningar är en symbol för frihet, vi får läsa. Det är till och med gratis att läsa den tidningen som utan att vara statistiskt säkerställt verkade vara den tidningen som flög omkring mest, Metro.
Inne i de mer tätbebyggda områdena kom en frihetssymbol med mer tyngd flygande. Nej, den flög inte, den mer studsade fram på gatan. En parabol. Den är verkligen symbolen för frihet. Tänk att få sätta fast en parabol på väggen och få se vilka program som helst. Friheten att få sätta upp en parabol på väggen är mer tveksam, men det är det ju bara att strunta i. Det är väl i så fall ett brott för att få uppleva just frihet. Ändåmålen helgar medlen eller vad det brukar sägas.
Paraboler är för mig förknippade med barn. För några år sedan, även då en blåsig kväll, var en liten flicka i stort sett ute och klängde på en parabol som var uppsatt utanför fönstret tre våningar upp i mitt grannhus. Jag och en till gick upp och ringde på dörren, två andra stod kvar på trottoaren för att försöka lindra ett eventuellt fall. Föräldrarna, antar jag att det var, utnyttjade sin frihet till att tala om att de tyckte vi tog oss friheter som ringde på. Säkert är parabolleken pedagogiskt utvecklande. Sådant kan ju jag som barnlös inte veta.
Härutanför rasade precis en mindre avspärrning ner av blåsten. De gula och röda stolparna smäller nu mot marken istället för att skydda inhägnaden. En avspärrning som försvinner är ytterligare en frihetssymbol.
Så visst är vinden bra för friheten.
Fredagsfyan
Fredagsfyran v46 -04
Veckans Fredagsfyra kommer från Peter Lindberg på
Tesugen:
I onsdags publicerades i en
notis i Dagens Nyheter en lista sammanställd av medie- och omvärldsbevakaren
Observer med tio svenska bloggar som företaget bedömt som "viktiga kanaler för omvärldsbevakning", enligt ett
mejl från Observer. DN tog listans sammansättning som ett tecken på att "högern leder rejält i opinionskriget på nätet" och beskrev bloggare som "personer som driver opinioner på Internet".
Fredagsfyran denna vecka handlar inte om listans specifika sammanställning utan om det faktum att ett världsledande mediebevakningsföretag bedömt tiden mogen att bevaka svenska bloggar. De indikerar också att bloggarnas betydelse kommer att öka i framtiden och att de därför kommer "satsa mycket resurser" på denna bevakning.
1. Vad är det hos en blogg som gör den unik som kanal för omvärldsbevakning? (Vad kan bloggar erbjuda i detta avseende som inte "traditionella" kanaler kan, dvs. tidningar, teve och radio?)
De kan erbjuda en personlig syn på det som händer, det tycker jag är den stora skillnaden. Emellanåt snabbhet också ifall någon befinner sig på plats när det händer något.2. Är tiden mogen för mediebevakningsföretag att följa svenska bloggar? (Om inte: vilken typ av bloggar saknas i den svenska bloggosfären?)
Självklart kan de följa bloggarna. Personligen tycket jag de har ett begränsat värde just för att styrkan ligger i att de är personliga. Det blir lite mycket "fikarasttyckande" över de mesta. Det är de personliga infallsvinklaran jag tycker är intressanta att läsa, däremot så tycker jag att de har begränsat värde i något större sammanhang. 3. I vilken utsträckning handlar de bloggar du läser regelbundet om omvärldsbevakning och opinionsbildning?
Vad är då omvärldsbevakning? Om det är att ge länkar till de kända medierna och sedan skriva något om det eller bevaka vad den närmaste omgivningen tycker i vissa vardagliga frågor så handlar 90% om omvärldsbevakning. Övriga skriver om sig själv och sin familj och det är väl omvärldsbevakning det också, åtminstone familjen. Opinionsbildning vet jag inte heller om de ägnar sig åt. Vi som skriver talar ofta om vad vi tycker är fel eller bra, mestadels då vad som är fel inom områden där vi engagerar oss. De flesta av oss stannar just på fikarastnivå, vi talar inte om möjliga lösningar och ser inte alltid konsekvenserna av ändringar av lagar osv. Hur lätt är det inte att få med sig människor på att det behövs mer resurser till somatisk vård, psykiatrisk vård, polis, brandkår, skola, äldreomsorg, barnomsorg osv. Hade det varit lika lätt att få med sig människor om man talar om vad vi måste dra ner på för att kunna öka till andra områden? Visst är det säkert opinionsbildande på sikt, precis som snack med kompisar, grannar osv kan bilda opinion, men oftast handlar det om att få ta del av människors åsikter, vilket är tillräckligt intressant i sig själv.
Jag tror att det är lätt att överskatta hur många som befinner sig på nätet och tar del av det. Bloggarna är inte så många och de som läser är heller inte så många. Jag tror att de har ett mycket marginellt inflytande eftersom de når så få och jag har ännu inte heller träffat på någon speciellt stark profil, som både kan driva frågor och inge förtroende samtidigt.. En av de absoluta fördelarna är väl kanske att de flesta skriver tillräckligt kort för att i varje fall jag ska tycka att det är uthärdligt att även ta del av åsikter som jag tyckerär obehagliga. Ärligt talat är jag nog glad att jag tror att bloggarna inte har något större inflytande. Jag hade säkert känt mig mycket otrygg om jag trott att de varit en maktfaktor.4. Nämn tre svenska bloggar du tycker är intressanta som omvärldsbevakare. (Se det inte som en nominering av favoriter utan som ett val av de tre bloggar som skulle få informera dig om omvärlden om du avstod från att läsa tidningar, lyssna på radio och se på teve. Du väljer själv hur oberoende eller partisk din bevakning ska vara, dvs. hur "opinionsbildande" dessa bloggar bör vara.)
Jag kommer inte på någon som är intressant som omgivsbevakare, de ersättar inte på nåogt sätt tidningar, radio, tv. Inte ens alla svenska bloggar ihop skulle kunna ersätta.
Hur lågt kan man sänka sig för sviken vänskap?
Jag vet att det finns värre problem och svek än det jag skriver om nu. Men en artikeln idag fick mig att fundera på hur lågt det går att sänka sig för "vänskap som tar slut" eller vad det nu handlar om. Det jag tänker på är
Brita Åhman som tänker auktionera ut material om Agnetha Fältskog. Enligt artikeln i Expressen var de vänner i 22 år, men vänskapen är nu bruten. Enligt artikeln säger Brita Åman:
-
Det skulle kunna vara underlag till en bok eller en spelfilm. Eller varför inte en såpopera?
Hur ont en bruten vänskap än gör, vad som än ligger bakom och hur mycket sviken ena parten är så fattar jag inte hur en vuxen, intelligent kvinna kan sänka sig så lågt att hon tycker det är ok att ge ut material till en såpa. Är det inte pengar som styr, utan ett "bokslut" som ska göras med ex-vänninan så tycker jag det borde funderas på att bearbeta känslorna hos sig själv på annat sätt. Även om det är pengarna tycker jag det är lågt att inte hitta ett annat sätt att tjäna pengar på.
Diskens evangelium
Kan diska vara en väg till andlighet? Amos Magasin skriver om Diskens evangelium.
Jag tycker inte om att städa, men just diska tycker jag är ok. Det är avkopplande att diska. Enkla rörelser, går att tänka på annat. Och det viktigaste: Det tar slut. När disken är diskad är det slut. När jag städar finns det alltid mer som behöver städas. Jag gillade artikeln. Tycker raderna Vardagssysslorna är viktiga. Vardagen är livet säger mycket. Vardagen är det viktiga. Det som finns som bas, det som finns att återvända till. Hemmet, jobbet, sociala kontakter, de vardagliga rutinerna. Det är väl de som är livet.
På mitt blogghotell, eller vad det nu ska heta, såg jag att en ny bloggare börjat skriva. Det var kul läsning, jag rekommenderar er att besöka Filurens blogg.
Välja politiker och välja efternamn
Ofta framförs påståenden om att politiker inte är vanliga människor och därför inte förstår vanliga människor och inte kan fatta beslut som vanliga människor förstår. En del beter sig inte som vanliga människor heller brukar det sägas och skrivas.
Jag har aldrig kommit på vad en vanlig människa är, men jag funderar på det ofta. Jo, alla människor är vanliga människor. De har skulder hos fogden, de dricker för mycket, de har åsikter som jag ogillar, de är överviktiga, testar vindruvor och smågodis i affären innan de handlat osv. Vanliga människor alltså.
Trueto har fått i bloggstafetten fått i uppdrag att vara
statsminister, Det var mycket han skulle genomföra, en del håller jag med om, andra saker är jag mycket tveksam till. Bra och läsvärt fick han ihop i varje fall.
Jag har lekt den här tankeleken innan. Tänk om jag skulle få sätta ihop en regering, "en bestämmande grupp", av människor som jag känner t ex vänner, grannar, kompisar, föreningsmedlemmar, arbetskamrater, forumdeltagare, bloggskrivare, dagboksskrivare osv. Vilken bra regering det skulle bli då. Eller? Jag kan inte få ihop gruppen! Det finns inte speciellt många jag vill bli representerad av. 2-3 kanske och de är inte helt säkra. En hel del faller bort för jag har ingen aning om var de står någonstans, andra för att jag inte delar deras åsikter, de går för långt eller är för undfallande osv. Ett fåtal hade jag snabbt flytt över gränsen om de fått någon "makt". Ändå är de vanliga människor. Helt vanliga människor. Ändå så kan jag när det gäller flera tycka mycket om dem i den positionen de har nu, men i en framträdande politisk roll skulle de emellanåt skrämma mig. Dubbelt så det förslår.
Över till något annat.
Nina skriver och undrar vad vi skulle göra med efternamnet om vi gifter oss. Jag var helt säker när jag svarade att jag skulle behålla mitt. Nu är jag ännu säkrare.Jag har ett vanligt -son namn, men det hör ihop med mig, det är jag. Jag skulle inte passa ihop med något annat namn, det hade inte varit jag. Det är ju kul med hypotetiska frågor. Gifta mig kommer jag inte att göra. Vet inte vad som skulle få mig att vilja göra det.
Ger upp nu, tror jag....
Jag anmälde mig till
.nanowrimo. Nu har jag kommit på att det i varje fall inte är min grej att göra.
Resultatet? Ja det mest utmärkande är en bieffekt, attkänner i det närmaste total avsmak för datorn. Vilket jag tror att jag aldrig gjort innan. Producera en massa ord i meningar har jag inte svårt för, men att skriva 50.000 ord som ska bilda någon slags inledning, mitt och avslut på en månad var lite för mycket för mig. Ska ju helst stå ut med att läsa det efteråt ockås. Det ger inget, så jag har bestämt mig för att lägga ner det. Nästan i varje fall, tänk att jag ska vara så velig nu när jag annars brukar kunna fatta snabba beslut, som jag i stort sett aldrig ångrar.
Ungdomsbrottslighet
Malmö ska ta krafttag mot ungdomskriminaliteten i Malmö, den ska ha hög priroritet. Det ska ske genom att tänja lagen så långt det går, störa, visitera, fotografera, köra hem unga som vistas i fel sällskap osv. Tanken är bra, det är många som idag hindras att göra vad de vill göra. Jag tänker då inte bara på att gå ute sent på natten och rädslan för de grova brotten. Jag tror de mindre trakasseriena också är ett stort problem. Jag vet t ex flera som inte går och badar i det stora vattenpalatset Aqua kul längre för att de inte orkar med knuffarna, kommentarerna, småtrakasseriena som förekommer. Andra går inte på bio längre efter att ha varit med om några skräckvisningar där de valt att lämna på grund av störningarna.
Många unga människor i Malmö vågar inte gå ut ensamma på stan av rädsla för att råka illa ut. Mobiltelefonerna lämnar man hemma och biobesöken sker ofta i grupp. Kan "kraftsamlingen" återskapa en del av denna förlorade trygghet är jag den förste att applådera.Saken är som sagt bara den att vi har hört det förut.
Ovanstående är utdrag ur min favoritkrönikör
Mikael Bergstrands krönika i Sydsvenskan idag. Efter att i mitt tycke varit rätt intetsägande ett tag, så har han nu fått till en av de krönikor jag uppskattar. Där problemet lyfts fram ordentligt, men det ändå inte blir onyanserat.
"Det kunde ha varit jag"
"Och hon säger det själv. När hon fick veta att chauffören varit berusad, packad med 1,84 promille i blodet, kom tanken:
- Det kunde ha varit jag. På den tiden jag var sjuk så var det kört om jag så bara drack en öl. Då försvann allt omdöme, allt förnuft. Då kunde det ha varit jag som satte mig bakom ratten full, säger Ann-Sofie."
Ovanstående är ett citat ur en mycket stark artikel i
Sydsvenskan idag av en kvinna som genomgår den värsta sorgen någon kan drabbas av. Ann-Sofie är mamma, farmor och svärmor till familjen hemmavarande i Svedala som nyligen omkom i en bilolycka när de krockade med en lastbil som kördes av en berusad person. Hennes tankar är mycket väl värda att bli lästa, insikterna, vikten av att inte bli låst av hatet osv.
I Svedala
"När vi kom hem till Svedala efter solsemestern.... ". "Här i Svedala fungerar det så här"
Varför används just Svedala synonymt med Sverige? Varför inte skriva Sverige istället? Jag har aldrig självt använt Svedala som en synonym till Sverige. Periodvis ser jag det lite överallt.
Jag skulle själva aldrig använda Svedala på det sättet. För mig är Svedala en plats några mil utanför Malmö. En förort, kranskommun eller vad uttrycket är. Sovstad kanske? Ett ställe som jag inte tycker är någon synonym till Sverige som helhet.
Fredagsfyran
Fredagsfyran v45 -04
Veckans Fredagsfyra, som är den första som presenteras på Artikelverkstan istället för Ettanolla har förstås tema: politik och presenteras av Andreas på
Ettanolla.
1. Vann rätt person presidentvalet i USA?
Har inte en aning. Jag kan överhuvudtaget inte se ett parallellskeende framför mig beroende på vem av dem som blivit vald.
2. Lägger vi oss i amerikansk politik för mycket?
Om det är att lägga sig i att skriva om det så tycker jag inte att det är för mycket. Verkar i varje fall som om det är ungefär lika mycket tyckande om det som om svenska valet.
3. Vem borde bli president i Sverige?
Har inte en aning här heller. Samma som blir stadsminister tycker jag är rätt rimligt. Jag ser inget behov av en svensk president.
4. Vad skulle hända om George W Bush och Carl Gustaf Bernadotte (kungen
asså) bytte jobb med varandra?
Jag tror att det inte blivit några problem om de bytt jobb med varandra. De har båda rådgivare och klarar offentligheten bra.
Skicka gärna förslag på nya fredagsfyror till
johannes@artikelverkstan.info!
En personlig reflektion som inte hör ihop med Fredagsfyran: Tänkte egentligen inte svara på den här fredagsfyran. Även om jag ibland känner mig som en åsiktsmaskin och säkert kan uppfattas som det också så är det egentligen inte så mycket jag skriver om. Två saker jag direkt kommer på att jag inte skulle kunna skriva om är det Amerikanska presidentvalet och händelserna i Knutby. Det amerikanska valet läser jag om, men jag får inget grepp om det och kan inte riktigt se vad som skulle vara så mycket bättre med en ny president än den sittande. Knutby tycker jag att tragiska händelser blivit till en såpa, där allvaret på något sätt försvunnit.
Kvinnovåld m.m.
"Jag uppmanar alla som läser om detta att själva om ni har bloggar eller hemsidor att ta upp detta sjuka i vårt samhälle. Det måste upp till ytan och nötas in. För inte är det ett sådant här samhälle vi vill ha?" Så skriver
Trueto idag. Jag tycker ni ska läsa hos Trueto, men i korthet handlar det om kvinnovåld och att männen inte spärras in utan det är kvinnan och barnen som måste gömma sig. Dvs förövaren har kvar sin frihet, offret måste gömma oss.
Jag instämmer helt med Trueto, det är helfel att dömda män går fria och fortsätter att trakassera, hota, misshandla och döda. Därför väljer jag också att följa hans uppmaning att skriva om det här.
Det jag undrar över är vem som läser det som inte redan vet om det? Att någon skulle ha någon som helst tilltro till det just jag skriver tror jag inte, däremot kanske om många skriver, agerar, pratar om det så kommer det kanske att få någon genomslagskraft på sikt. Om inte annat för att locka väljarröster till något speciellt parti.
Ps. Jag har ingen koll alls på vem som besöker min sida.. De jag vet är de som kommenterar i en eller annan form, de är så få så de säger inget om vilka det är som är här. Har inget som helst intresse av att kolla ip-nummer på mina läsare. Den dagen jag känner ett sådant behov kommer jag med all sannolikhet att fundera på vad som tagit åt mig, det skulle helt enkelt inte vara "jag" och jag skulle undra om jag börjat bli sjuk eller något. Vem som helst får självklart läsa på något som jag lagt upp öppet. De som skriver i gästboken eller någon kommentar har jag ip-numret på, men hittills under de åren jag haft hemsidan har jag kollat ip-numret fem gånger, då var det inlägg som var tveksamma ur laglig synvinkel.
Att påverka
Jag har lätt för att stänga av information. Totalt sett är det inte så mycket som verkligen fastnar när jag läser dagstidningen, tittar på tv, läser bloggar och annat på nätet. För att inte tala om all fakta, info och försäljningsargument som jag får på jobbet från olika håll.
Jag försöker ändå ta till mig en del av det jag egentligen inte fastnar för, men fast jag läser, ser eller hör vissa saker så fastnar de helt enkelt inte. Jo, det gör de kanske ändå, indirekt. Jag märker att det finns områden jag känner igen efter ett tag och då har jag lättare att engagera mig i dem.
Ibland i diskussioner, vare sig jag deltar direkt eller är en passiv åskådare, får jag känslan av att det viktigaste är att få fram teoretiska åsikter, det är viktigare att få igenom ett akademiskt synsätt än vad som egentligen görs i praktiken för att förändra. De akademiska modellerna är viktig, men går de att få gehör för hos andra än de som redan befinner sig i den världen? Med ett annat uttryck "de redan frälsta". De andra tar inte till sig statistik, modeller utan anser helt enkelt att de har för många personliga erfarenheter som talar emot statistik och vetenskap och helt enkelt går efter sin egen verklighet?
En annan sak jag ibland frågar mig är hur många som har som egentligt syfta att påverka andra. Jag tror inte det är så många, jag tror mycket handlar om att pröva sina tankar, synas, höras, vara social, tillhöra ett sammanhang på olika sätt och andra orsaker. Det primära är inte att få någon att ta emot och leva efter de insikter den som framför något har. Åtminstone är det sällan det är uttalat.
Välfärdsverket är en sida, som jag uppfattat, har en vilja att direkt påverka. Inte andra läsare i första hand utan kanske främst politiker och andra beslutsfattare genom att visa på vad "vanliga människor" tycker är rätt och fel i olika sakfrågor. Tanken är att läsarna ska rösta på om de håller med eller inte håller med de som skrivit texter i olika frågor. Jag tycker tanken är intressant. Tyvärr är det som vanligt att det är få som engagerar sig. För min del saknar jag ofta något uttalat i texterna vad det är jag egentligen ska rösta för eller emot om. I varje fall tror jag att modellen är bra och intressant. Jag hoppas att sidan har kraft att utvecklas.
Ett vidare spånande från det är vilka som läser och vill engagera sig i något på nätet. De flesta jag känner använder datorn till att kolla lite nyheter, skicka något mail ibland, men de loggar inte upp sig speciellt regelbundet. Om jag skulle nämna något om bloggar, diskussionsforum och annat för dem, så hade de inte sett framför sig vad det var och inte heller brytt sig om det.
"Lite stryk får dom tåla"
"Lite stryk får dom tåla" är rubriken på programmet med Liza Marklund som programledare, som just visats på TV4, som handlar om kvinnomisshandel och mord.
Jag har sett det och tycker programmet är bra och välgjort. Det får fram nedbrytelsestegen och vad som händer på ett bra och tydligt sätt.
Jag upplevde det inte som någon ny kunskap. Det var ytterligare skildringar av det som det diskuterats på forum på nätet, skrivits om i böcker, dagstidningar, visats på nyheter i tv och i dagböcker på internet, visats i film osv. Förutom då de som finns i närheten i verkligheten. Grannar, kompisar, arbetskamrater som blivit utsatta för misshandel.
Vem vänder sig programmet till? Vad är syftet? Jag tror att det vänder sig till "hela befolkningen". Det vill upplysa, lyfta fram ett ett stort problem. Jag tror att syftet är att skapa debatt, väcka medvetenhet, göra det mer synligt.
Jag hoppas att det lyckas!
Välskrivet, men så tråkigt!
Jag har läst, eller mer ärligt, så har jag lite kvar i Det är fortfarande ingen ordning på mina papper av Bodil Malmsten.
Jag vet många andra som tycker det är en välskriven och jättebra bok. Välskriven, ja det är möjligt. Jag är ingen språk- och skrivbedömare. Det jag kan säga är att jag kan inte komma på när jag läste en bok som jag upplevde som så tråkig och intetsägande. Jag har någonstans läst att hon har förmågan att få det vardagliga intressant. Jag skulle snabbt kunna räkna upp flera andra som jag tycker skriver mycket roligare, levande och intressantare om det vardagliga.
Carra är den jag främst tänker på, men det finns fler.
Till på köpet så är det mitt val till bokcirkeln den här veckan. Vi hade lite svårt att hitta datum och flera var väldigt upptagna med allt möjligt så kravet var en lättläst bok och ett snabbt beslut. Två hade innan pratat om att de skulle läsa den, så det blev mitt val eftersom jag inte förberett något annat.
Men med tanke på att det skulle vara en lättläst bok, så är den rätt. Den är lättläst vilket är en stor fördel.
Beträffande Skriva så kom
Skrivguide av
Monica Rolfner och Iréne Svensson Räisänen hem i brevlådan igår. Ska läsa den senare.
Demokrati och att yttra sig
Jag blir mer och mer övertygad om att en av grunderna för att ha en fungerande demokrati är att vi vågar bli hörda och sedda på olika sätt. Att vi vågar säga ifrån, delta och ifrågasätta i fikarummet, i trappuppgången, på årsstämman, eventuellet skriva insändare, delta i skriftliga debatter på nätet osv.
Hur många vågar egentligen det? Hur viktig är en möjlighet att kunna yttra sig, när egentligen ett fåtal vågar göra det? En del är helt enkelt inte intresserade av andras infallsvinklar, de pratar på själva och stänger helt enkelt av öronen, ögonen och möjligheten att kommentera. Andra tar gärna emot andras synpunkter, men vågar inte ge något själva.
Bra, vi är ju som vi är, eller? Mycket går att träna på. Det är viktigt att våga säga ifrån när vi tycker att något är fel. Shw skriver sedan den 25:e oktober om Varför Snälla män är så tysta, Carina har hakat på. Båda har fått en del kommentarer, vilket jag tycker är bra. Precis som det brukar vara är det nästan enbart från de som brukar kommentera, som lite "känner" personen som skriver.
I vilket fall som helst, jag tror att det är rätt många som protesterar mot det som de tycker är fel på olika sätt. Men hur får de som främst av rädsla inte vågar höras och synas fram sina åsikter, sina protester?
Jag har varit och är aktiv i en del föreningar. Det är ofta ett fåtal som pratar mest. Är de representativa för de andra? Det är inte heller många som skriver insändare. Till och med i en stor tidning som Sydsvenskan går det att känna igen återkommande insändarskribenter. Är de då företrädare för de andra som inte syns? Nätet anses ju genom forum, bloggar osv vara ett ställe som kan nå fram till många. Hur många är det egentligen som läser debatter och bloggar? Hur många deltar? Hur många blir engagerade. De flesta av de som jag känner surfar i stort sett inte alls. De kollar kvällstidningarna och mailen några gånger i veckan. Självklart inget fel i det. Vi väljer vad som är viktigt för oss. Eller gör vi egentligen det när vi inte vågar säga något?
Jag själv då? Det beror på sammanhanget. I vardagliga sammanhang, fikarummet, bland människor jag känner vågar jag säga vad jag tycker. Men gör det inte alltid, det hade blivit outhärdligt både för mig själv och andra.. Jag ringer polisen när det händer något eller jag tror att det händer något. I styrelsen i bostadsrättsföreningen kör jag ibland på rätt så hårt för att det ska hända något. Kanske för att jag oftast är den mest pålästa innan mötet. På nätet är det ett fåtal ställen jag egentligen skriver i gästböcker och kommentarer, oftast hos de som jag känner till sedan innan. Mycket sällan hos helt okända, fast någon gång blir det ju den första gången. Jag är i varje fall inte rädd för att kommentera, även om jag inte gör det om jag inte har något att säga. Många ställen är intressanta att läsa på och få ta del av helt enkelt. På forum vågar jag också skriva, fast jag inte gör det så ofta. En gång har jag skrivit en insändare. Om jag hittar den ska jag lägga ut den. Det är cirka 4 år sedan och handlade ungefär om att "när bostadsområdet håller på att gå under arrangerar stadsdelsförvaltningen fotbollsturneringar".
Jag tror, eller är säker på, att en mycket viktig sak för att behålla och utveckla en demokrati är att vara intresserad av livet utan för sig själv och ta bort rädslan för att höras och synas. Sedan får var och en bestämma hur den ska utnyttja sin förmåga.
Ps. Jag tycker att det ofta är minst lika intressant att läsa kommenter som att läsa själva texterna. Antar att det är fler som tycker det. Min gästbok har lite roliga siffror. Den har många fler träffar än min hemsida har.