Nyår
Snart är det ett nytt år igen. Nyårsfirandet kommer för många inte att bli en glad högtid. Så är det tyvärr varje år av olika anledningar, familj, relationer, olyckor, sjukdomar ibland även dödsfall sätter stopp för firandet eller i varje fall sänker stämningen på nyår.
I år är det extra svårt, en stor katastrof med många svenskar inblandade gör att nyår inte blir någon glädjehelg för många.
Jag har som många andra haft svårt att skingra tankarna från det som händer, att inte kolla nyheter om och om igen osv. Jag skänker pengar, men skänker jag tillräckligt mycket? Jag skänker inte allt jag har, inte ens en tiondel av min månadslön. När är det tillräckligt?
I varje fall så är det dags att summera året, fast det inte är lätt så gör jag det. Det finns mycket att vara tacksam över, jag gör här några korta osammanhängande noteringar.
Jag är tacksam över att jag i varje fall som jag vet inte känner någon personligen som befinner sig i det pågående katastrofområdet i Asien. Lika tacksam är jag över att inte någon av de jag känner befinner sig i de torkdrabbade områdena i Eritrea och Etipien, ingen jag känner varit med om jordbävningar i Kina, känner inte heller någon som bott i flyktinglägren i Liberia, inte heller har jag någon personlig relation med någon som befunnit sig i översvämmade områden i Indien eller i svårt aidsdrabbade byar i Zimbabve.
Jag lider med lidande människor i Sverige och ute i världen, samtidigt som jag tveklöst medger att jag har det oförskämt bra på många sätt. Är tacksam över det också.
Jag har en bostad med nödvändig inredning, jag har ett jobb, jag känner trygghet, jag har en del bra relationer, jag är glad för det mesta, har ett liv jag trivs med.
Några saker jag är glad för är att jag uppfattar att det finns så många engagerade människor som har bra politikerblod i sig. Människor som skulle passa bra som oppositionspolitiker, dvs att kunna kritisera, veta hur allt borde fungera, veta var det behövs mer resurser osv. Utan att behöva ta ansvar för att genomföra besluten, sitta kvar även när det stormar kring den egna personen, inte heller behöva ta ansvar för att det någonstans blir minskade resurser när de ska ökas någon annanstans. De här människorna finns överallt, i fikarummet, på kvällskursen, som bloggskribenter, på forum på nätet, på bussen, framför datorn i mitt eget hem.
Lika glad är jag för att ovanstående duktiga och möjliga oppositionspolitiker i de flesta fall inte gör någon politisk karriär, de stannar med sina åsikter i fikarummet, i kurslokalen, i sina bloggar, på forumen på nätet, på bussen och i mitt eget hem.
Jag har skrivit det förr, men skriver det igen. Jag är glad att vi har ett trögt politiskt system, där ibland besluten oavsett partifärg verkar mycket konstiga, men trots allt upplever jag en trygghet i att de värsta åsikterna stannar vid ett tyckande inför en begränsad mängd människor. Jag är glad för att jag har en flyktplan klar för att lämna landet ifall t ex vissa av bloggarna skulle få någon verklig makt. Jag är alltså mycket glad att de stannar framför sina skärmar och att det inte är de med så klara uppfattningar, ofta i mitt tycke obehagligt säkra, som har någon riktig makt. Funderar lite på om jag skulle fly om jag själv får någon makt.
I varje fall önskar jag alla mina eventuella läsare ett värdigt avslut på år 2004 och många fina och lyckliga stunder under år 2005.
Asien
Det känns fel att skriva om något annat än Asien. Eftersom jag själv i vanliga fall inte skriver om mina egna känslor inför något så känns det fel att skriva om det också. För min egen del har jag inte heller något att komma med när det gäller att skriva om själva händelsen.
Därför väljer jag att ta en paus tills det antingen känns rätt att skriva om något annat eller jag har något att skriva om när det gäller den här katastrofen.
Länkar
Mina som så många andras tankar finns idag i Asien. Tankarna finns där, men några ord att skriva om det kommer jag inte på. Istället hänvisar jag till Jerrys ord, där han både skriver om de och länkar till andra som skriver om det.
Istället för att skriva om det jag tänker på tänker jag länka till 10 sidor, inte alla är bloggar, som jag kommer på just nu. Inga specialfavoriter eller något, utan bara de som jag kommer att tänka på just nu. Förresten, så har jag vid kontakt med webhotellet fått höra att det snart kommer att gå att justera designen på sidan så att mina länkar i marginalen blir synliga. Nu ligger de längst ner på sidan, så jag skulle tro att ingen läser dem. Här kommer länkarna, rakt upp och ner som jag kommer att tänka på dem. En del sidor besöker jag ofta, en del mer sällan.
Fotosidan, för alla som tycker det är kul att titta på fotografier.
Välfärdsverket, för att jag tycker idén är bra, att man genom att tycka till ska kunna påverka.
Svenskt näringsliv, för att fungerande näringsliv är en mycket viktig del i ett fungerande samhälle.
Zorm, för att tanken på kontakter med andar och andra dimensioner gör att livet blir intressantare.
Mikael Bergstrand, min favoritkrönikör på Sydsvenskan som gör staden levande i skrift.
Gökboets fotoröra, blandade fotografier bland annat från Afrika.
Borderlineinfo, en skärpt tjej som gjort en personlig, innehållsrik och intressant sida om borderline.
Wombri, Women´s Business Research Institute, intressant sida som jag tyvärr upplever som något ouppdaterad.
Plastikkirurgicentrum, för er som är intresserade av att bli vackrare på något sätt.
Wibjörns värld, ny blogg som verkar ha en vilja att skriva mycket och varierat. Hoppas att det håller i sig.
Övervakningskameror - självklart
Visst ska vi ha övervakningskameror. Självklart ska de också vara där de behövs mest, där många brott begås och där det är svårt att bevisa brotten. Det ska ju inte störa någon att bli övervakad bara mjölet i påsen är kritvitt.
Det givna stället att starta storövervakning på är i våra egna hem. Tänk så många misshandelsfall och sexbrott som kan klaras upp. Barn som far illa kan få hjälp direkt. För att inte tala om alla husdjur som inte blir rätt omhändertagna.
Det gör ju inget att alla män, kvinnor och syskon som beter sig bra blir övervakade. Det är bara de andra, de som inte vet hur man ska vara laglydig som eventuellt kan bli lidande. För inte kan vi väl tänka oss att det finns något att ha synpunkter på i våra egna hem? Finns väl ingen av mina läsare som ens är i närheten av vad experter skulle anse vara psykisk eller fysisk misshandel av vare sig partner, barn eller djur.
Vi kan också få bättre sexliv. Sexexperter kan övervaka vad vi gör i sängkammaren och förutom att bestämma vad som är övergrepp eller inte kan de ge oss råd om vad vi ska göra för att få det bättre i sängen. Kanske använda centrifugen i badrummet istället för vattensängen.
Dietister får koll på vad vi äter och kan se till att varken vi själva eller våra barn blir överviktiga eller får näringsbrist.
Våra hem får automatiskt övervakning på när det inte anses vara tillräckligt barnsäkert, t ex beträffande fönsterlåsen.
Vi får jättebra råd från barnexperter när det gäller umgänget med barn, vare sig det är våra egna eller lånade barn. Inga barn kommer att missa att få bra pedagogisk uppväxt.
Våra husdjur kommer självklart också att bli övervakade och vår relation med dem kommer att bli protokollförd och goda råd ges i mängder.
Vi kommer också att få tillsägelse när vi till exempel använt disktrasan för länge så att vi inte riskerar att göra vårt hushåll sjuka.
Jag tycker jag bara kan se fördelar. Eftersom det, precis som det gäller DNA-register, går att få garantier för att det inte missbrukas så förstår jag inte varför vi inte kör igång genast. Finns ju bara fördelar. Ingen kan neka till något, finns experter som säkert kan säga att ett sexövergrepp som annars domstolarna skulle fria, med säkerhet är ett sexövergrepp.
Går det att hitta någon nackdel överhuvudtaget med övervakning i hemmen? Integritet är bara för de som har något att dölja och det vet jag att ingen av läsarna har. Så jag tycker det ska köras igång genast.
Feministparti
Att det skrivits om Gudrun Scyman och ett eventuellt feministparti kan knappast ha undgått någon. Det har varit uppe tidigare, men tagit fart senaste tiden.
Monica skriver idag att hon tycker det skulle vara roligt om ett feministparti bildades, för det skulle röra om lite.
Jag kan hålla med om att det skulle röra om så att de andra partierna tog upp frågorna mer, ungefär som det blev när Stödstrumporna var på väg att ställa upp i valet för ungefär 10 år sedan.
Jag måste ha brist på fantasi. Jag kan se de strukturella patriarkaliska mönstren, jag får gott om information om olikheter i lönenivåer, diskrimineringar på olika sätt osv. Jag tror inte för en sekund att andra skulle vara mindre vetande än jag själv är. Sedan om man tar till sig kunskaper och lever efter dem är en annan sak.
Det jag inte kan se framför mig är på vilket sätt ett feministparti lättare skulle få igenom några förändringar. Kanske ännu viktigare, skulle de våga lägga fram några förslag på förändringar? Det gäller ju att behålla eventuella väljare också. Eller ska de bli ett parti som har som huvudsaklig uppgift att upplysa om hur strukturer ser ut? Behöver de då ha ett parti till det, räcker det inte med att starta en eller flera bloggar istället? Förutom de som redan finns.
Linda Skugge reflekterade över Gudrun Schyman, Amelia Adamo och Chalotta Gustafsson i ledningen. Det tror jag hade blivit en bra diskussionsgrupp, men hur länge skulle de kunna enas i ett parti? Skulle de kunna få fram något gemensamt, inte bara tala om hur det är och hur det borde vara, utan ge ett konkret förslag på hur de ska nå dit? Ett mål med jämställdhet inom olika områden tror jag att många är bakom, det är vägen dit som är så svår att hitta. I stort sett alla förslag, kvotering, tvingad delning av föräldraförsäkring osv väcker ett stort motstånd.
Jag har varje val svårt att välja parti. Har röstat på flera olika, även på olika sidor om blockgränsen. Jag tilltalas inte alls av ett feministparti, även om jag står bakom frågorna. Jag tycker det är bättre att de profileras inom de nuvarande partierna, konkret och med både sakfrågan och åtgärder klart utsatta än att få ytterligare ett parti, som i varje fall inte jag tror på.
Att bo i Malmö del 4, Ljudnivå
Här smäller det så fönsterrutorna skallrar. Låter inte som småsmällar, utan snarare som mindre bomber. Jag hoppar högt varenda gång. Hundar skäller, människor ropar och skriker, bilar rivstartar. Någon som ville in genom porten och tydligen inte var kapabel att använda porttelefonen, provade att istället kasta något hårt upprepade gånger mot mitt fönster, andra gången i kväll. Fönstret är någon meter från där jag sitter. Jag valde att sitta kvar. Orden när jag inte öppnade var varianter på olika svordomar uttalade med tydligt alkoholdarr. Sedan sattes det igång med att ruska grinden. istället. 5 meter lång och 5 meter hög stålgrind låter som ett åskväder. Trots att jag har fönstren stängd och bara några ventiler öppna känns krutröken tydligt.
En fredagkväll i ett bostadsområde i Södra Innerstaden i Malmö
Fredagsfyran v51-04
Såhär i juletider och med sista Fredagsfyran innan julhelgerna måste vi ju ta itu med vårt dåliga samvete efter alla julbord.
Tema: Motion
1. Motion: Hur, var, när och varför?
Hur som helst, var som helst, när som helst. För att må bra, nu och på sikt. Jag tycker vi har en skyldighet att så mycket vi har möjlighet till ta hand om vår kropp.Självklart för vårt eget välmående, men även för att inte belasta samhällsresurser på sådant som vi själva har möjlighet att påverka.
2. Går det att få bra motion utan att gå på gym?
Självklart. Det går att motionera överallt, när som helst. Däremot tror jag gymmet är bästa stället för att "kompensationsträna", dvs se till att bygga upp kroppen för att slippa t ex förslitningsskador framöver.
3. Vad är viktigast när man skall motionera?
Att man verkligen gör det. Att hitta något som man trivs med så att det verkligen blir av.
4. (Hur) motionerar du?
Försöker gå på gym minst två gånger i veckan, men har tyvärr slarvat ett tag nu. Vardagsmotion får jag genom att cykla "överallt". Blir nog genomsnittligt 1,5 - 2 mil om dagen i stort sett dagligen året om.
Ideella uppdrag som inte görs
Jag har skrivit om det innan, men vad finns det egentligen kvar att skriva om?
Jag är nyfiken på hur man resonerar när man tar på sig ett ideellt uppdrag och sedan inte gör något alls. Man avsäger sig inte uppdraget, utan sitter kvar och gör ingenting alls. Varför? Varför väljer man att ha sitt namn kvar när man inte tillför något. Jag har full förståelse för att entusiasm försvinner, tiden behövs till annat osv. Vad jag inte förstår är varför man vill ha sitt namn kvar, varför man inte istället avgår. Varför t ex sitta med i en styrelse där man inte gör något, som moderator på ett forum man inte är aktiv på, i en arbetsgrupp i en förening där man inte är intresserad osv. Jag skulle själv tycka att det var helfel att stå kvar med mitt namn någonstans där jag inte utför något. Eftersom det är gott om människor som har ideella uppdrag och ändå inte har tid, lust, engagemang, möjlighet, vilja att göra något så måste det finnas drivkrafter jag inte förstår. Någon kanske kan förklara det för mig?
Spånande om anonymitet.....
Jag har haft egen dator ett antal år nu. Minst sedan 5 år tillbaka har jag regelbundet deltagit i diskussioner, på mailinglistor och olika forum. Det är den biten jag egentligen tycker är roligast på nätet. Jag gillar t ex ofta mer att läsa kommentarer än själva inlägget De flesta ställen har jag varit på en längre tid. Det jag har kommit fram till är att trovärdighet för mig inte har något alls med om människor framträder med sina egna namn eller inte att göra. Det har med att de håller en linje i vad de skriver. De som tramsar, blir överdrivet ironiska eller provokativa, är elaka, aldrig tar något på allvar osv deras trovärdighet försvinner. För mig har det inget att göra med vilka namn eller alias de använder. Det har med något annat att göra. Att det som de skriver håller ihop, oavsett om jag håller med eller inte.
Av de jag länkar till tror jag mindre av hälften anger sina fullständiga namn på sin hemsida. Jag är inte säker på att jag själv ens gör det, åtminstone inte på min blogg. Gör det den mindre trovärdig då? Jag anser inte det. Jag anser inte att andra som inte uppger sina namn skulle vara mer trovärdiga än de som gör det.
För mig är det en självklarhet att får vara anonym på nätet om man vill. Oavsett vad man skriver om, självklart inom lagliga gränser.
Dagbok 1-10 december
Onsdag, torsdag och fredag 041201-041203
Tog nattåget till Stockholm. Hade bokat sittplats eftersom jag tycker att jag sover lika bra, dåligt sittande som jag gör sovande. Kom till Stockholm klockan 6.00 och tog direkt bussen till Uppsala. Vid 7.30 var jag klar med tvättandet och klädbytet och gav mig iväg till ett café där jag bestämt frukostmöte med
Nina,
Carina och
KA. De dök upp och var pigga och glada alla tre fast klockan var tidigt och de haft en bit att ta sig till Arlanda. Vi var tre pratiga kvinnor och en något mer lyssnande än pratande man som tog oss igenom en långfrukost. Roligt att träffas och jag hoppas i varje fall att det snart blir tillfälle igen. När frukostbuffén byttes ut till lunchbuffé. Var det dags att ta mig till planet som skulle ta mig till
Goa. Efter cirka 11 timmars flyg med mellanlandning i Köpenhamn kom vi fram till Goa cirka 5.00 lokal tid. Efter ett visst köande för att få lite stämplande osv gick det rekordsnabbt att få ut väskan och ut till transferbussen. Pratade lite med L. som förutom mig var den enda på bussen under en lång tid.
Väl framme vid turistorten Baga där jag skulle bo ägnade jag dagen åt att gå omkring och titta i byn och ta en långpromenad på stranden. Lunch och fika blev det också. Klockan 17.00 hade S. och jag bestämt att träffas på mitt hotell. S. hade redan varit där i två veckor och skulle vara kvar totalt i 4 veckor. Tillsammans gick vi ner till stranden och tittade på solnedgången. Mycket vacker och välkänd solnedgång. Stranden fylldes snabbt med människor. På kvällen åt vi middag och sedan var det sovdags.
Lördag 041204
På morgonen tog vi lokalbussen till huvudstaden Panjim. Där gick vi omkring på gatorna och tittade. Hittade bland annat en stor affär som bara sålde nötter. Var som en téaffär med nötter istället för té i burkarna. Det vi däremot inte hittade var något ställe att fika och äta på. Vi gick mycket länge utan att hitta något alls, efter att ha frågat några gånger så kom vi till slut till ett litet ställe där de sålde kaffe i små plastmuggar och hade godis och glass. Jag hade hoppat över hotellfrukosten och min frukost den dagen blev en liten kopp kaffe och en liten Toblerone. Det var det enda godiset på hela veckan förutom lite chips på stranden. Vi hittade en jättestor marknad med grönsöker, kött, fisk m.m. som vi gick i länge. Kul att se så mycket det är jag inte kan när det gäller mat.
Sedan tog vi taxi till Old Goa. Där var det en del kyrkor och katedraler. Jag hade en kort kjol på mig och gick inte in i någon kyrka utan tittade bara utanför. Det var flera saker som var fascinerande där. Bland annat var det säkerhetsbågar av ungefär samma typ som på flygplatser för att komma in på "kyrkoområdet". De gav utslag för de flesta som gick igenom, men det var ingen reaktion alls hos de beväpnade vakterna som fanns runt omkring. En annan sak som gjorde mig positivt överraskad var alla affischer med information om Aids.
Även i Old Goa fanns det en marknad. Var inget som direkt lockade till köp. En kille hakade på S. och försökte sälja trummor till henne. En ung tiggande kvinna med ett barn på armen hakade på och de två gick med oss genom hela marknadsområdet. Till slut var trumman nere i 75 rupier och S. slog till och lämnade 100 rupier Spontant sa hon till honom att han skulle ge växeln till flickan. Hon hörde det och dök på honom direkt och han bara log och gick. Då tog utan att tänka fram 100 rupier till flickan och gav henne, vilket fick killen att fullständigt tappa hakan. Där hade han jobbat så hårt för att sälja trumman och hon bara fick pengarna. Fast jag tycker hon skulle ha dem.
På kvällen var vi på Ingos nattmarknad i Arporru. Det var strömavbrott så en del av nattmarknaden var mörklagd. Köpte ett halsband och ett armband, men gick mest omkring och tittade. Åt vid matstånden.
Söndag 041205.
Förmiddagen tillbringades på stranden. På kvällen åkte vi till Arambol, den nordligaste stranden, som såg annorlunda ut än den i Baga. Här var det klippigt.Vi gick upp till en restaurang och satt där och tittade ut över solnedgången. Det såg annorlunda ut här, men var mycket vacker. Vi åt på restaurangen och sedan skulle vi gå vidare till en annan restaurang på Mandrem Beach för att lyssna på en amerikansk kille som sjöng och spelade gitarr. Det tog cirka 1 timme att gå längs den helt mörka stranden för att komma dit. Han var bra och vi satt där med lite lätt att äta och dricka.
Måndag 041206.
Idag hyrde vi en taxi hela dagen. Började med att besöka en kryddplantage. Mycket intressant guidning bland kryddorna. Tyckte till och med jag som har ett ovanligt lågt matlagningsintresse. Sedan blev det en mycket god lunchbuffé serverad på bananblad. I anslutning till kryddplantagen gick det att rida på elefanter. S och jag bestämde oss för att göra det. Vi kom upp på elefanten bakom föraren och iväg. Först kändes det som om jag inte hade något fäste alls. Någon ropade att jag måste längre bak och då gick det bättre. Vi red längs en väg. Jag har svårt för höjder och det här var något för högt för mig. Efter ett tag vände han elefanten och vi red tillbaka igen. Jag trodde det äntligen skulle vara slut, men istället fortsatte vi vägen åt andra hållet. Då började elefantridaren prata om att han ville ha dricks. Trodde han att vi skulle släppa taget och rota i fickorna efter pengar till honom? Mitt omedelbara svar var att jag lovar att du får pengar om du tar mig tillbaka. Så ridturen bliv cirka 5-7 minuter lång istället för de 20 minuter den skulle vara. Jag tyckte i varje fall att det räckte och blev över.
På kvällen var vi på en Tibetansk restaurang. Vänlig personal, men sämre mat. Soppan, som blev en felbeställning, var jättegod. Riset kunde varken jag eller S. äta. Senare på kvällen hade vi Karaokekväll på mitt hotell. S. sjöng till slut.
Tisdag 041207
Mådde dåligt mellan klockan 4.00 och 7.00.
Idag hade vi också hyrt taxi som först tog oss till "Jake the Snakes" båt där vi åkte längs floden och tittade på krokodiler. Jag tycker det var en bra båttur. Krokodiler fanns det rätt så gott om. Naturen var vacker och det syntes också lite andra djur. S. och jag kom bland de sista och satt inte bredvid varandra. När vi träffades igen efter båtturen sa hon att mannen hon satt bredvid kände igen mig sedan transferbussen. Det var L. Vi pratade lite och berättade att vi skulle på ett ställe och se dansuppträdanden och lyssna på musik på kvällen. L. skulle fundera på om han skull
Efter båtturen åkte vi och såg på några tempel. De var vackra och intressanta. En extra bonus var att det varit ett bröllop vid ett av templen. Taxichauffören tog oss bakom templet för att se om vi kunde se mer. En av släktingarna sa att vi fick gå in och titta, men inte fotografera. Så vi fick gå in och skaka hand med brudgummen och en del andra släktingar. Bruden hade redan lämnat.
På kvällen var vi på ett ställe där de har ett galleri och vissa kvällar uppträdanden. L. dök också upp. Det skulle börja med dans av en en ung flicka. Det blev strömavbrott så först väntade de och sedan tändes det stearinljus överallt. Flickan som skulle dansa sa till slut att det skulle bli "candlelightdance". Hon hann knappt börja innan strömmen kom tillbaka. Det gjorde en riktig skillnad, för hennes ögon och minspel var helt otroliga. En fin dansupplevelse. Sedan var det dags för koncerten. De var tre personer. En man och en ung pojke på trummor. Och så ytterligare en man på ett instrument som jag inte vet vad det heter. Var som en stor gitarr med "en massa" strängar på. Det tog väldigt lång tid att stämma instrumentet innan de började. Och ärligt talat var jag inte säker på att jag hade helt klart för mig när han slutade stämma instrumentet och började spela på allvar. I vilket fall som helst var det läckert att lyssna på. Efter 20 minuter med som jag tycker mer eller mindre repeterande små stycken så trodde jag att de höll på att avsluta flera gånger, men det fortsatte likadant mer eller mindre i en timme.
Efter koncerten gick vi lite snabbt in i galleriet. Sedan åt vi på en fin restaurang som heter After Eight. Jag åt skaldjur där. Maten var bra, men i relation till priset, som ändå med svenska mått mätt var mycket lågt, så kändes den lite dyr. Eterrätten, en sufflé, var i varje fall den bästa jag ätit någonsin tror jag.
Onsdag 041208
S. och jag tog båt till marknaden i Anjum. Vi blev direkt indragna i prutande och drogs åt alla håll. Jag köpte två små skräpsaker bara för att ta mig från ståndet. Det fanns hur många stånd som helst med allt möjligt.
Eftermiddagen var på stranden.
På kvällen åt vi på en mycket bra restaurang som heter East meet West. L. dök också upp. Blev en riktigt helkväll där vi satt länge och åt och därefter tog en drink på ett annat ställe innan vi åkte hem igen.
Torsdag 041209.
Min sista dag här började med att vi var på en båttur och tittade på delfiner. Det dök upp rätt många, men de gick inte upp helt, så det var mest ryggarna vi såg.
På eftermiddagen blev det stranden igen. För min del också intensivt vykortsskrivande. Sedan bestämde jag mig för att jag ändå skulle köpa lite saker med mig hem. Jag är ingen shoppingfantast och jag hade inte hittat något speciellt som jag verkligen ville ha. Gick rätt länge runt på en av de Tibetanska marknaderna. De är annorlunda än de andra. Lugnare och ger dig tid att titta i lugn och ro. Köpte några t-shirts och lite smycken. Hittade ett halsband som jag verkligen fastnade för och som jag till slut slog till på.
På kvällen var S. och jag ute och åt. På vägen till restaurangen stötte vi ihop med L igen. Han hade ätit men följde med och tog en drink. S fick mina vykort för att posta dem. L. lämnade rätt så snart och S. och jag satt kvar och pratade. Kom fram till att vi hade en gemensam bekant och hon skrev till en hälsning på hans kort. Och var hamnade korten sedan? Jodå, i min ryggsäck, så alla korten är med hem utan att ha blivit postade. Det positiva är väl att de flesta får dem på måndag istället för som i bästa fall till jul. Men lite tråkigt var det. Var hemma på hotellet strax efter 23.00. Transferbussen skulle hämta klockan 2.30 och jag hade inte bestämt mig för om jag skulle vara vaken eller sova lite. Jag var vaken. Sista timmen låg jag på sängen och tittade på klockan.
Fredag 041210.
Transferbussen hämtade till flygplatsen. Var mycket köande för att komma in. När det gått över 2 timmar så hade jag och flera andra inte kommit igenom allt köande och fick börja tränga oss fram eftersom det var dags att gå på planet. Men vi kom iväg. Landade på Arlande vid 12 tiden svenska tid.Hade bokat tågbiljettt till Malmö klockan 15.00. Den gick inte att boka om till ett tidigare och snabbare tåg eftersom det var full. Kom till Malmö vid 21-tiden. Tror aldrig jag halvsovit så mycket på vare sig flygplan eller på tåg som jag gjorde igår.
Avslutning:
Det finns mycket mer att skriva. Känslan av att ibland vara en levande plånbok där allt går att sälja. Till och med få dörren till toalettdörren öppnad och bankomatkortet istoppat i bankomaten. Goa är en välmående del av Indien. Visst reagerade jag på en del tiggare och det finns många tankar om barn och vuxnas villkor jämfört med här hemma. Ändå så var det mycket få tillfällen när det upplevdes som påträngande.