Åsas anteckningar

Trilog har skrivit om läsning och varför vi ska läsa och om inte andra kulturyttringar kan ge samma sak som läsning.  Läsvärd bloggpost.

Gav mig lite uppslag till spånande.

Trilog ställer frågan: Vad är det böcker kan ge som inte andra kulturyttringar kan ge?

Jag läste rätt mycket skönlitteratur förr, nu är det mindre. Gissar att mitt snitt ligger på 2-4 böcker i månaden och tendensen verkar vara att bokläsandet blir mindre, inte mer. Mer lättlästa böcker också. Det är mer och mer sällan jag totalt fastnar i något men det händer, Stieg Larsson sträckläste jag till exempel.  Har försökt ge deckare en chans, har testat en handfull av de kvinnliga svenska deckarförfattarna. De flesta har haft ett underhållsvärde för stunden, men jag har inte lockats att läsa en andra bok av någon av dem. Jag tror jag haft mer behållning av en entimmesdeckare på tv eller en film. En fördel med att läsa deckare är att de går fort, ändå så går det oftare fortare att se en film på bio eller hemma. Är den extra tiden att lägga på en bok rätt?

Teater var jag på mycket för några år sedan, nu har det blivit mindre. Det tycker jag ofta ger en kraftigare upplevelse än att se film eller läsa böcker. Alltså borde jag satsa mer på teater istället för bio eller böcker? Då måste också priset och tiden vägas in. Teater kostar ofta mer och kräver oftast lite mer planering för att biljetter ska köpas i förväg.

När till exempel teatern flyttar ut på gatan och väcker tankar och känslor där hos oss som går förbi och inte alls förväntar sig en kulturupplevelse, inte heller har tanken eller planeringen att "vara kulturella", då tycker jag att kultur är som bäst. Den finns där, ger liv, tankar och känslor.

Mannen som sjunger på gågatan varje fredag i Malmö, vid korsningen Gustav Adolfs Torg och Södergatan, han ger oss lite religiössångkultur mitt i vardagen. Jag gillar när det blir liv. Lite längre ner på Södergatan finns Optimistorkestern. Den finns också där, stillsam kultur mitt i stan. Sedan finns ett antal gallerier, finns konsthall, kyrkor, affärer och annat att smita in i en stund.

Läsa bloggar, debattforum på nätet, tidskrifter, andra medier är också kultur. Jag tycker, liksom Trilog är inne på, att det är som är bra är det som leder till tankar och diskussioner. Ibland delat med andra och ibland för mig själv.

Mitt svar på Trilogs frågeställning är: Ja, jag tror annat kan ersätta böcker och ge lika bra och ibland bättre upplevelser. Men jag tror på variationer och böcker är på många sätt ändå mitt förstahandsval.

Att tipsa om två bestsellerböcker känns onödigt. De som är intresserade brukar redan ha läst dem. Det är sällan jag rekommenderar bestsellerböker, men de här två böckerna håller en ovanligt hög klass. Att läsa två böcker med så bra flyt och som fängslar så mycket är ovanligt. Det genomgripande temat är vänskap i The Kite Runner mellan män, i  A Thousand splendid suns mellan två kvinnor. Låstheten, oförmågan att själv kunna påverka sitt liv upplever jag också som påtaglig, speciellt i A Thousand splendid suns där förhållandena för huvudpersonerna ofta är som för slavar. Afganistan är också ovanligt som miljö för böcker, det lyfter också.

Något negativt då? Några av händelserna mot slutet  i The Kite Runner kändes lite för konstruerade och ett tag mot slutet av A Thousand splendid suns blev jag lite trött på den. Efter att ha intensivläst boken, så blev de sista 50 sidorna liggande ett par  veckor innan jag läste ut den igår.

The Kite Runner (Flyga drake) och A Thousand splendid suns (Tusen strålande solar) är skrivna av Khaled Hosseini.

Deras isbnnummer är 594483019 respektive 1594483078.

Ann Heberlein är debattör och doktor i etik. Hon brukar skriva i bland annat Sydsvenskan.

Jag tycker boken är läsvärd. Välskriven, lättläst med klara exempel, ofta välkända exempel. Långt ifrån allt är lätt att enkelt ta ställning till, men den innehåller mycket tänkvärt.

Boken handlar enligt min uppfattning om tankar gällande våra relationer med andra,  resonemang om kränkthet, ansvar, rättigheter, skyldigheter, moral, etik, skam, skuld osv. Olika teorier presenteras kortfattat. Exempel både från sådant vi läser i medias och författarens eget liv.

Begreppsresonemang t ex vad är etik och moral är intressant.

Ett av de sista kapitlen, kapitlet om Förlåtelse tycker jag är ett av de mest intressanta. Varför är det viktigt att förlåta?
Ett av exemplen handlar i korthet om en tolvåriga Emilia  som mobbas av tre tjejer i skolan. Föräldrarnas kontakt med skolan, mobbarnas föräldrar etc gav inget resultat.  Under sommaruppehållet, träffar hon nya vänner, kommer tillbaka till skolan och mobbarna kan inte längre ge sig på henne, Emilia vänder dem helt enkelt ryggen. De tre mobbande tjejerna drabbas av insikten att de gjort fel och ber om förlåtelse. Emilia vägrar ta emot förlåtelsen.  Rätt eller fel? Hur viktigt är det att förlåta?

Det var ett av flera exempel i  boken.

Jag rekommenderar boken, den har många bra resonemang och den är lättillgänglig.

Isbn nummer: 9153430409


Uppdatering 1 080503:  Roligt med kommentar. Något överraskad att just det här inlägget fick lite olika åsikter att komma fram, det var länge sedan. Mitt exempel var mer tänkt som ett smakprov ur boken och det var förkortat. Fortsättningen var, inte direkt avskriven, men nästan:  När Emilia inte ville förlåta blev det fart på skolpersonalen, här skulle det förlåtas!  Såg inte Emilia att tjejerna mådde dåligt, att de verkligen var i behov av att hon förlät dem? Emilia tyckte inte det var hennes problem att tjejerna mådde dåligt.  Emilias mamma kontaktade då Ann Heberlein för hon var orolig för sin dotter. "Jag vill såklart  stötta min flicka i hennes beslut, men är ändå orolig. Tror du att det kan vara skadligt för henne att inte förlåta", undrade mamman.

Anns tankegång är: Självklart tar flickan inte skada av att inte förlåta. Faktum är att hennes resonemang kan ses som ett tecken på en, för en så ung person, ovanligt hög grad av självrespekt. Emilia var inte intresserad av att hämnas, att ge igen, lika lite som hon var intresserad av att umgås med de tre tjejerna.

Ann fortsätter sedan att resonera om skolans agerande, hur man ser på offer etc. En mycket bra och tydlig mening  är, tycker jag, Den som är drabbad har självklart inget ansvar för hur den som skadat henne mår. En mobbad tjej har inget ansvar för mobbarna....

Ovanstående var ett exempel ur boken. Nu när jag bläddrat i den igen, vill jag vara ännu mer tydlig med att jag helhjärtat rekommenderar den. Det är en bok med många exempel, många tankegångar. Inte alltid helt givna. Köp eller låna den, den är värd både timmarna det tar att läsa den och priset. Det är en rätt tunn bok 175 sidor och den är lättillgänglig i både språk och innehåll. Känns också tydligt att författaren har ett djup och engagemang i det hon skriver om.

Uppdatering 2 080503: Eva-Lena vidareutvecklar sin uppfattning i Rullen.

Boken heter Bokcirkelns bekännelser och är skriven av Elizabeth Noble, ISBN 9789185625048 och 9185625043

Jag har nyligen läst ut en bok som är det sämsta jag kommit ihåg att jag läst. Det är sällan jag läser något som jag tycker är riktigt dåligt. Orsakerna är främst två, att jag oftast kollar en bok innan jag börjar läsa den och att jag slutar om den är för tråkig.

Det var min tur att välja bok till bokcirkeln. Mer som en rolig grej tog jag en bok som handlade om en bokcirkel, Bokcirkelns bekännelser. Jag kollade inte upp den alls innan jag valde den. Min bokcirkel blev uppskjuten, boken var ett skäl, tror jag. Max en till, förutom jag, har tagit sig igenom boken.

Boken känns som om den från början till är kvinnoinriktad. Skriven av en kvinna, riktad till en kvinnlig läsekrets, handlar om kvinnor.

500 sidor, segt, rätt så händelselöst. De saker som händer ordnar sig på slutet.  Jag förstår helt enkelt inte att den här boken lyckats komma ut. Än mindre att den säljer, ännu mindre att den översatts till ett så litet språk som svenska.

I ett tidigare inlägg skrev jag att jag roade mig med att läsa den med något slags genusperspektiv. Ett tag markerade jag sådant som jag tyckte var anmärkningsvärt, roande, men jag slutade, det blev för mycket.

Handlingen utspelar sig någon gång de senasta åren, ändå känns det mer som hemmafrustil på 50-talet. Kvinnorna har utbildning, men de flesta jobbar inte. Det skrivs mer om deras äkta makars jobb, trots att kvinnorna har huvudrollen. Istället ägnar sig kvinnorna åt att ta hand om barn, hem, delvis varandra, rädda sitt äktenskap när mannen konstant är otrogen, ta hand om sin åldrande mamma, ta hand om sitt barnbarn, sörja sin barnlöshet.

Jag tycker ingen av ovanstående är fel att skriva om, eller utföra heller, det mesta är sådant som måste tas hand om på något sätt. Jag ser inte heller att ett jobb på rätt nivå måste vara viktigt vare sig i en bok eller i verkligheten. Men det här är så segt.

Jag upplever boken som helhet som fördomsfull och att den hyllar något slags äldre kvinnoideal. De två otrohetsaffärerna är typiska exempel. En av de äkta männen är ofta otrogen, sedan får hustrun en present, bra sex och kanske en resa. Sedan är det bra till nästa gång. Kvinnan som planerade sin otrohet, åkte ut till något "slott/större hus" med sin påtänkta älskare, fullföljer inte. Det känns inte rätt, inte tillräckligt tryggt/romantiskt eller vad det nu var som saknades.

Men de är säkert lyckliga i sina liv och sätt att se på könsroller bland annat, de vill gärna att deras barn fortsätter i deras spår.

Det finns en rolig sak med den här boken. På baksidan står det: "Bokcirkelns bekännelser är rolig och lättsam läsning som speglar den moderna kvinnans liv" Vogue

Min uppfattning om boken är i stort sett det motsatta mot Vouges, antar att andra haft behållning av den.

Finns det någon mer som kan bidra med ett antiboktips?

Bittesbus efterlyste i kommentererna till ett tidigare inlägg boktips.

Jag tycker både det är svårt att ge boktips och att ta emot boktips.  Vill gärna känna personen som jag ger dem till och som jag  får dem. Boksmaken är så olika. Här kommer några böcker som jag kommer på just nu och som jag på olika sätt haft behållning av. 

Min egen hög av olästa böcker är just nu enorm, så jag kommer att undvika att ta till mig boktips. Men vill någon ge boktips i kommentarerna eller hos er själva, så läser jag dem gärna.

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Svår att lägga ifrån sig, rolig, underhållande, vissa saker känns lite off-topic.

Onåd av J.M. Coezee. Välskriven och lättläst. Gäller flera av hans böcker, de har flyt och det bryter av att det utspelar sig i Afrika.

American Psycho av Bret Easton Ellis. Gammal, javisst, men det går inte att klaga på vare sig spänning eller obehag när det gäller den boken. Mycket speciell.

Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda. Lättläst, varm, unika människor.

Plattform och Elementarpartiklarna av Michel Houllebecq. Rätt obehagliga, välskrivna och specialla. Plattform tycker jag var mer lättläst och lättare att förstå än Elementarpartiklarna.

Drömmar vid havet av Björn Larsson. Varm, mycket välskriven, underbara människor och ett sätt att knyta ihop det på slutet som bara det är värt att läsa boken för.

Ok, amen av Nina Solomin. En skildring ur Ninas synvinkel av en grupp chassider i New-York. Fängslande.

David Puma och drottning Silvia av Björn Ranelid. Jag är ingen anhängare av Ranelid, får ingen glädje av att läsa honom. Den här gillar jag.  Boken är skriven som ett brev till Drottning Silvia.

Bockfesten av Mario Vargas Llosa. Om Dominikanska Republikens diktator, Trujillo och människor omkring honom.  Det är en historisk roman, många stora välkända händelser är med i boken. Välskriven, spännande och rätt obehaglig.

Fick Smuts i julklapp och läste den igår.

Baksidestexten beskriver boken så här: Smuts är en spänningsrom och ett starkt familjedrama som landar mitt i debatten om sexköp och trafficking. Det är en skarp skildring av en värld där mäns rätt till kvinnors kroppar står över allt annat och där domstolarna väljer att titta åt ett annat håll.

Min beskrivning är så här. En helt ok bok att läsa som vilken roman som helst. Jag läste den på en 7 timmar lång tågresa, vilket den var jättebra på.  Lättläst, någorlunda intressant familjehistoria.

Jag förstår däremot inte hur den kan anses vara en viktig bok, hur den skulle kunna landa i debatten om sexköp och trafficking.  Den tillförde inget nytt, tror knappt att den kommer att sätta något spår alls hos mig.  Innehållet var för förutsägbart.

Rekommenderar den som en skönlitterär bok.


ISBN: 9789100116385

Mannen som älskade Yngve fick jag i julklapp. Jag tror inte att jag hittat den om jag valt själv.

Jarle blir blixtförälskad i Yngve.   De har inte mycket gemensamt, men Jarle är fast i förälskelsen. Flickvännen och bästa vännen bleknar i jämförelse med Yngve.

Det är roligt att läsa en norsk författare, är inte ofta jag gör det.

Behållningen i efterhand var en lång skildring av ett fylleslag, när de mycket vänsterinriktade Jarle och hans kompis Helge gjorde upp med kapitalismen genom att vandalisera i en bostad och en bil. En tydlig spark mot borgarskapet.  Det var en av de mest realistiska skildringar jag läst.  


Tore Renberg kan skriva, han har något speciellt. Jag undrade, som vanligt,  emellanåt  om det verkligen behövdes nästan 400 sidor för att skildra historien. Men boken hade flyt, det var lättläst fast jag emellanåt totalt tappade intresset för tiden och musiken som var centrala i berättelsen, så drevs jag framåt i boken.

Slutet gjordes med ett ovanligt grepp. Jag tycker författaren gjorde det lite fegt, men samtidigt så kändes det ändå rätt.


Jag rekommenderar läsning av boken.  Den har isbn 9789170013164 och är med på bokrean i år. Utgiven i pocket är den också.