Sex and the city
I varje fall så har jag nu läst cirka1/3 av boken. Jag tycker boken är tråkig. På något sätt klinisk och ointressant, människorna blir inga personligheter utan stereotyper.
Nu har jag i varje fall en klar anledning att se filmen, för att få veta hur det kunde bli så stort. Kanske blir jag så biten så jag köper/hyr/lånar hela tv-serien och tittar också. En semestervecka med Sex and the City.
Barn....
Säkert finns det en välmening i det, men jag förstår ärligt talat inte hur en vuxen kan använda orden småtjej och barn om en nästan myndig kvinna. Jag tycker det är respektlöst.
Vid den åldern hade jag själv, flera andra jag känner redan flyttat hemifrån. Även en del tonåringar idag flyttar hemifrån runt 18 års ålder. En del är redan föräldrar vid den tiden, andra har börjat jobba. Kallas unga arbetskollegor för barn också? Går de när de fyller 18 från att vara barn till att bli vuxna på en gång?
Är det barn som flyttar många mil hemifrån för att börja på universitetet vid 18-19 års ålder också?
Bloggträff i Malmö söndagen den 10:e augusti
Är bra om ni anmäler er, antingen i en kommentar eller på mail bloggasa@gmail.co
Alla är välkomna!
Språkfyran: Språkliga irritationsmoment
Väljer att svara på Språkfyran hos Språkmakargatan.
Jag väljer att låna Språkmakargatans formulering innan jag sätter igång, helt enkelt för att formuleringen är bra: När jag sätter på mig språkpolisuniformen gör jag det naturligtvis på skoj, fullt medveten om att en poliskollega kan haffa mig för egna språkförseelser närsomhelst.
Fredagsfyrans fråga är: Vilka fyra språkligheter är du allergisk mot?
1. Gullighetsord som blivit tilltalsord: vännen, gumman, fröken, dockan etc. Förutom att jag tycker de är nedlåtande, förminskande så tycker jag att de är opersonliga. Vad är det för fel på människors namn?
2. Ordet man när det är den som skriver/talar egna åsikter det handlar om och ordet man lika gärna kunde bytas ut mot jag.
3. Spännande. Det används så ofta så det har förlorat i värde. Spännande mat, arbetsuppgift, möten. Spännande för mig är något som kräver en insats och där jag riskerar att förlora något. Jag tycker det är ok i uttryck som spännande film, bok etc, men inte som jag hör det användas i vardagsspråk.
4. Smarrigt. Används också nu om olika sorters mat. Nanbröd och rabarberkräm är inte smarrigt för mig. Det jag tänker på är riktigt söta efterrätter, ungefär marängsviss och bananasplitt med massor av extra grädde. Det kan vara gott ibland, men smarrigt låter inte gott till vardags.
Sedan är jag så utslätad att jag inte blir allergisk, bara lite avvaktande.
(Försökte kommentera hos Språkmakargatan för att meddela att jag svarat, men jag fick felmeddelande.)
Bitterfittan av Maria Sveland
Min tanke när boken var slut var äntligen. Jag tycker inte den var dålig, men jag blev aldrig riktigt engagerad. Inget känns nytt. Behöver jag en hel bok för att få veta att det finns könsbundna strukturer? Behöver jag en bok med exempel? Nej, jag vet det innan. Kanske fungerar som en påminnnelse, men jag är tillräckligt medveten för att se det på olika sätt ändå. Upplevde den som lite småtråkig.
Det som jag tycker är intressant är som vanligt gränszonen. Konstaterandet att det finns strukturer, som oftast är destruktiva. När kan jag bli ett offer för strukturerna och när har jag ett ansvar själv? Exemplet från ett jobbmöte, där ingen lyssnar är ett exempel där det krävs uppmärksamhet från deltagare och i vissa fall också från ledning. Exemplet på turistorten där det handlar om hur ett okänt par hämtar frukost, går det att se strukturer i det också? Eller är det ett par som hittat sina roller och är harmoniska med sina val. Hur en ung man lämnar sin flickvän och hennes velande?
Jag har läst Erica Jongs Rädd att flyga för många år sedan, säkert runt 20 år sedan. Har inget detaljminne kvar. Jag tycker inte att hänvisningarna och parallellerna till Rädd att Flyga tillförde speciellt mycket.
Jag tror att en anledning till mitt rätt låga engagemang är att jag inte gillar när författare skriver i ett gränsland mellan verklighet och roman. En bok som är helt verklighetsbaserad, så långt det nu går, är det svårt att ha ett kritiskt förhållningssätt till innehållet.. Det går ju knappt att kritisera vad någon upplevt. När boken ligger på gränsen, där den vill lyfta fram ett problem på en högre nivå, med att ta delar ur det egna livet och blanda upp med påhittade tillägg så blir det svårare.
Något jag beundrar huvudrollsinnehavaren för är hennes vilja att jobba vidare med det som är fel. Hon drar sig inte tillbaka och accepterar offerrollen.
Rekommenderar jag boken? Ja, men bara till de som inte brukar tänka alls på strukturer och liknande. Jag tror den når fel målgrupp, dvs de som redan är någorlunda medvetna. När medvetenheten finns är det handling som räknas för att lösa det om det nu upplevs som ett problem. Det tycker jag inte att den här boken ger några större uppslag till.
Jag har tidigare skrivit om boken, Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Jag hade ungefär samma tanke då. Boken är läsvärd, men inte i första hand för de som väljer att läsa den.
Skulle jag välja en av de två böckerna att rekommendera för någon som vill läsa mer om kvinnliga/manliga strukturer, hade jag valt Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Den var mer lättläst, tydlig och det mesta av de skönlitterära ambitionerna saknades.
Bitterfittans isbn 9170015627
Inte blogg
- dagens outfit
- resultat av personliga test
- kommentarer om mina relationer, vare sig i klartext eller med omskrivningar
-frågor och svar blogg
-foton, mer än max 1 i månaden
Vad den ska visa är svårare. Fast det är ändå lätt att hitta på saker att skriva om.
Saker
Skrivaren använder jag sällan, men behöver ändå ha en enkel skrivare. Mobilen har jag snart varit utan en vecka, saknar den faktiskt inte alls. Men eftersom andra känner ett behov av att kunna få tag i mig, så ska jag bli tillgänglig igen. Jag har en som jag fick när jag tecknade internetabonnemanget, så jag ska få fart på den om det går. Kameran var inte kul alls. Bilderna jag lyckades ta av mig själv, var inte roliga. Och det var inte alls kul att hålla på. Pulsen slog som under ett hårt träningspass. Gillar det när jag tränar, men här blev jag bara frustrerad. Kameran kommer jag nog att få liv i igen med lite laddning. Ska göra i varje fall ett försök till i augusti.
Back up
Vill ha lite uppslag på olika sätt att göra back-up på det ni har på era privata datorer.
Någon som vill dela med sig?
Dålig förlorare
På en fråga om jag är en dålig förlorare skulle jag svara ja. När jag tävlar i något så vill jag vinna, uppnå det resultat som jag vill ha. Sedan tar jag t ex inte en förlorad bowlingmatch, en förlorad match i Betapet speciellt allvarligt och det är ingen långvarig känsla av att jag har förlorat.
Fast jag vill vinna, så vill jag att motståndaren också går in för att vinna. Annars är det inte kul alls, oavsett om det handlar om sällskapsspel, springa fortast eller vad jag nu tävlar i. Varför överhuvudtaget registrera resultat, räkna poäng om man inte går in för det?
Jag har börjat att tycka att det är kul att tävla nu, mot andra eller mig själv. När jag var yngre gillade jag det inte alls, men nu gör jag det. Det är kul att se när något förbättras och tävlingar sporrar.
Privat
Integritetet i hemmet.
För mig är det en självklarhet. Skickar jag ett privat meddelanden till någon så är det just den personen som läser och har möjlighet att läsa meddelandet. Långt ifrån alla tycker det. Ofta har familjemedlemmar och partnern möjlighet att läsa det jag skickar.
Varför ens ha en privat mailadress om den ändå är delad? Argumentet att min partner inte läser bryr jag mig inte om, det räcker att det finns möjlighet till det.
Jag hade definitivt sett till att jag saknat tillgång till min partners inloggning. Varför skulle jag ha den?
En relation anser jag bygger på respekt för att den andra har ett privatliv. Mina andra relationer bygger också på respekt för att den som skickar något till mig har jag inte gett någon annan ens möjlighet att läsa.
(Ovanstående har ingen koppling till den nylighen klubbade lagen, utan handlar just om integritet i hemmet.)
Amaltheadådet
Nu är det 100 år sedan Amalthedådet var i Malmö. Enda gången i varje fall jag hört talas om att någon tagit till en bomb för att uppnå politiska mål i Sverige.
I korthet: För 100 år sedan var det hamnarbetarkonflikt i Malmö. Arbetsgivaren tog in arbetskraft från England. En ung ungsocialist ror ut till fartyget där en del av strejkbrytarna bor och placerar en bomb där. En dör, 23 skadas, flera allvarligt. Mannen som utförde dådet dömdes till döden, men benådades senare. Han fick ett långt liv, blev 101,5 år.
Den här veckan har Malmö kommun kommun avtäckt en minnesplatta. Orden är rätt neutrala: Amaltheadådet har en framträdande plats i den svenska politiska historien.
Jag har svårt att se situationer framför mig när jag anser så grovt våld är försvarbart för att uppnå ett mål. Samtidigt så vet jag att jag är så priviligerad att jag inte har anledning att brinna så hårt för en politisk fråga.
I varje fall så tycker jag att Sydsvenskans artiklar är läsvärda om dådet. Alla uppmärksamhet som riktas mot gärningsmannen, tydligen den sista som dömdes till döden i Sverige och tystnaden om mannen som dog i attentatet är också speciellt. Artikeln i Sydsvenskan för 100 år sedan när dådet hände är också intressant. Det är svårt att låta bli att dra på munnen åt beskrivningen av hur polisen jagade Amaltheamannen.
Efterrätter....
Igår blev det efterrätt flera gånger. Var i Helsingborg. Det blev middag på Olssons Skafferi. Där åt jag två mycket goda förrätter, men eferrätten var godast. Det var rabarbersoppa med lakritscreme.
Sedan blev det en liten promenad i stan. Hamnade på Lagmarks. Första gången jag gått förbi där när det inte varit fullt eller abonnerat. Där blev det cremébrüle och choklad med chilismak.
2,5 efterrätter samma kväll. Det måste betyda att det var en bra kväll?
Unga anpassar sitt liv efter nätet
Citat: MSN, Microsofts webbportal, har gjort en webbaserad enkät bland 1 646 av sina svenska användare. Av dem under trettio år säger en tredjedel att de numera tänker oftare på vad de säger privat och vad de ägnar sig åt på fester.
Först så undrar jag hur tillförligt underlaget är . Sedan. Oftare nu än när? När de för 10 år sedan inte hade internet? Eller innan Facebook kom? Är det inte positivt att fundera på sitt beteende när det handlar om vad man säger och sitt festbeteende så att man kan stå för det?
För mig är nätet en del av ett totalt liv, det är inget eget liv. Det jag ger ut av mig där är en del av vad jag ger ut totalt. Att myndigheter, blivande eller nuvarande arbetsgivare, grannar, myndigheter familj, expojkvänner, blivande pojkvänner, vänner etc läser vad jag skriver är något jag räknar med. Att lägga ut något på nätet och tro att andra inte läser förstår jag inte. Lika lite som jag förstår behovet av att vilja ha kontroll på vilka som läser det som skrivs öppet, vilka som ser bilder som läggs ut öppet. Är texter och bilder utlagda öppet så utgår jag från att de är ok att läsa och titta på för alla. Varför annars lägga ut dem?
Som jag uppfattar det så är det arbetsgivare och myndigheter de som upplevs som mest problematiskt om de kommer åt material de inte borde ha. Jag ser det i så fall som att det som varit ett problem i en mindre stad, blivit ett storstadsproblem. I en liten stad där alltid någon känner någon som känner nästa så har väl alltid festvanor och andra personliga saker varit välkända? Självklart också positivt, det vi ger ut på nätet och i övriga livet kan också förstärka en positiv bild.
Det som kan bli ett problem är bilden och informationen andra ger ut, det vi själva ger ut har vi ju kontroll på och möjlighet att tänka igenom själva.
Min personliga uppfattning är att jag blir reserverad inför människor som lämnar ut privata saker på nätet. Inte när de gör det om sig själva, utan när de gör det om andra, barn, partners, expartners, vänner, kollegor, arbetsgivare oavsett om det är klartext eller med antydningar. Jag känner helt enkelt en misstro mot människor som gör det. Det hade definitivt inte legat på plussidan vare sig jag skulle anställa personen, ha en relation med personen eller bli vän med personen.
Slutligen, en majoritet av de jag läser eller har kontakt med på nätet, är rätt långt över 30.
Bloggträff i Malmö på lördag 5/7
Henrik ordnar en bloggträff i Malmö på lördag. Läs mer hos Henrik.