Åsas anteckningar

Något jag är nyfiken på är vad Grevinnan Alexandra kommer att deklarera för inkomst nu när hon borde kunna ta betalt för det hon gör. 


Jag tror hon kommer att kunna leva minst lika bra som Grevinnan Alexandra som hon gjort som Prinsessan Alexandra, samtidigt som hon får bättre möjligheter att välja vägar själv. En snygg, smart, känd kvinna med utstrålning. Det marknadsvärdet borde vara högt.

Hon är den jag själv skulle sätta högst av kungligheterna i de nordiska kungahusen när det gäller förmåga att marknadsföra sig själv. Alexandra har något som jag gillar och jag tror på hennes förmåga att utnyttja sitt namn och det hon kan.

Dagens Nyheter har en en ingress till en artikel på sin första sida på nätet:  Britney rakade skallen och nu går håret för fantasisummor på nätet. Gissa hur många miljoner? Läs mer


Är det seriös journalistik att haka på sådana nyheter?  En ung kvinnlig artist mår, enligt stora kvällstidningsrubriker, mycket dåligt, är nära självmord.   Varför inte istället respektera en vädjan om att låta det vara privat?


Att morgontidningarna närmar sig kvällstidningarna är tyvärr inget nytt. Vi har den media vi förtjänar antar jag.


Att hårt gå åt någons privatliv anser jag är stötande.  Av någon anledning tycker jag det är ännu värre när morgontidningarna gör det än kvällstidningarna. Vanan är ännu inte lika stor när det gäller morgontidningarna.


Kanske är jag naiv, jag vill tro att morgontidningarna åtminstone vill behålla en image av seriös journalistik. Kanske har jag fel, ge läsarna vad läsarna vill ha är möjligen ledstjärnan på morgontidningarna också . Vill läsarna vara nyfikna på vad det går att sälja hår för, så ger vi dem det.

Hemma får jag bara surfa på datorn i köket, jag får inte flytta in den i mitt rum. Mamma har hört så mycket om nätet så hon vill se vad jag gör, vilka jag pratar med.  Jag får ha msn på hemma, men bara ha kontakt med sådana jag känner.  Snyggast får jag inte ha hemma, skulle mamma se mina kontakter där så dör hon. Nej, du kan inte ringa mig hemma, det här mobilnumret vet inte mamma om. Köpte kontantkort av julklappspengarna jag fick från mormor, dit kan du ringa. Jag älskar dig, måste träffa dig snart, men det är så jävla svårt. Men jag längtar så jävla mycket efter dig. Kanske kan sticka ut när mamma och pappa somnat på fredag? Kan du hämta mig vid kiosken då, så kan jag vara inne igen när de vaknar.  Då får de inte veta något.


Avlyssnat ett mobiltelefonsamtal av en tjej runt 15 år gammal på ett internetcafé förra veckan.  Undrar hur det gick? Blev det någon date? Kom föräldrarna på henne?

Jag hoppas att hon fick några bra timmar med pojkvännen.


Och att föräldrarna fick ha kvar illusionen att de vet vad deras dotter gör, vilka hon har kontakt med, att hon berättar allt för sin mamma.


Jag vet att det är ett tabuområde när jag inte själv har barn. Men föräldrar är nästan komiskt naiva ibland. Underskattar sina barn.

Bengt och Carina har skrivit två bra bloggposter om respekt.


Jag tänker ungefär så här när de gäller respekt.


Det finns tre zoner.  Den svarta där i stort sett alla är överens om att så här ska vi inte bete oss, det är personangrepp, slag under bältet, ett ordkrig där vanliga spelregler mellan människor satts ur spel.

Sedan finns den vita zonen. Där är i stort sett alla överens om att debattklimatet är bra. Det är ett snällt bemötande av sakfrågorna.


Det intressanta är zonen emellan, den grå. Där en del tycker att det är angrepp på personen, andra att det är sakfrågan som sakligt diskuteras.  I den zonen är det ofta som dynamiken finns. Där debatter spetsas till. Där både sakfrågor och debettsätt hettar till, utan att det solklart är övertramp eller inte.  Är valet alltid självklart att avstå debatten för att någon kan såras? Jag tycker inte det.

Demokrati för mig är att ha långt gående tillstånd att skriva och säga vad vi vill. Det är inte heller att hur länge som  helst behöva väga ord innan vi uttalar vad vi vill säga. Demokrati är också att andra har rätt och ska reagera på det som vi gör.  Det får de också göra utan att noga ha tänkt igenom vad de skriver, vilket då andra har rätt att reagera på.

Jag tycker inte debattklimatet har hårdnat vare sig på nätet eller utanför. Snarare har det gått till att bli utslätat, ingen vill stöta sig med någon. 


Uppdatering 070220: Jag verkar ha svårt att nå fram med att jag anser att problemen ligger i gränszonerna. Jag har hittat ett exempel som illustrerar vad jag menar.  En kvinna har lagt ner sin blogg och fått ett avskedsbrev publicerat.  Där verkar finnas motsättningar, en del tycker att hon blivit för hårt behandlad, andra att hon gått hårt på andra.  Jag har inte läst hennes blogg, inte de som kommenterar  heller. Jag hittade länken hos Beta Alfa. Sigge på Aftonbladet har skrivit om Bloggansvarig, den posten tycker jag också handlar om respekt.

Mannen som älskade Yngve fick jag i julklapp. Jag tror inte att jag hittat den om jag valt själv.

Jarle blir blixtförälskad i Yngve.   De har inte mycket gemensamt, men Jarle är fast i förälskelsen. Flickvännen och bästa vännen bleknar i jämförelse med Yngve.

Det är roligt att läsa en norsk författare, är inte ofta jag gör det.

Behållningen i efterhand var en lång skildring av ett fylleslag, när de mycket vänsterinriktade Jarle och hans kompis Helge gjorde upp med kapitalismen genom att vandalisera i en bostad och en bil. En tydlig spark mot borgarskapet.  Det var en av de mest realistiska skildringar jag läst.  


Tore Renberg kan skriva, han har något speciellt. Jag undrade, som vanligt,  emellanåt  om det verkligen behövdes nästan 400 sidor för att skildra historien. Men boken hade flyt, det var lättläst fast jag emellanåt totalt tappade intresset för tiden och musiken som var centrala i berättelsen, så drevs jag framåt i boken.

Slutet gjordes med ett ovanligt grepp. Jag tycker författaren gjorde det lite fegt, men samtidigt så kändes det ändå rätt.


Jag rekommenderar läsning av boken.  Den har isbn 9789170013164 och är med på bokrean i år. Utgiven i pocket är den också.

Livet kom så plötsligt handlar om Annika. Utgångspunkten är ett föredrag som ska handla om henne själv.  Hon ska övertyga sin arbetsförmedlare och försäkringskassan om att hon är en bra arbetskraft.  Hon är bäst, på bokföring.


Annika har Aspergers syndrom. Genom hennes förberedelser för föredraget visar hon på en hel del om hur hennes liv fungerar, eller ibland inte fungerar.


Petra Brylander spelar Annika och gör det bra.  En 1 timme och 15 minuter lång monolog. Rolig, sorglig och levande. Absolut sevärd.

• Unga
• Lågutbildade
• Singlar
• Låginkomsttagare/Ej inkomsttagare
• Hyresrätt i storstadsförort/Mellanstor stad
• Hög andel utlandsfödda
• Förändringsbenägna kollektivister

Vad stämmer på mig då?

Ung var jag innan jag var 25, lågutbilad är jag när det gäller formell utbildning, men ändå rätt bra utbildad när det gäller jobbkunskaper. Singel är jag alltid. Inkomst har jag som jag är nöjd med. Bor i bostadsrätt i storstadsförort, helt svenskfödd och går mer åt det konservativa individhållet än förändringsbenägen kollektivist.

Vad var det här bra att veta för?  Jag kan tänka mig två anledningar. Ett, jag vill förtydliga att jag är en udda person där jag bor, så jag anstränger mig för att bli så olik som möjligt. Två, jag vill känna gemenskap med de andra där jag bor och gör en ansträngning att bli mer lik de andra.

Det är kul att leka lite med statistik i tankarna ibland, det är det jag vill ha det till.

Jag har bara ätit på Miso en gång. Det är en ny favoritrestaurang. Goda, vällagade vegetariska rätter.  Trevlig personal. 

Den har tyvärr inte öppet på lunchen. På kvällarna är den välbesökt så det är bra att boka bord.

Tycker absolut att den är värd ett besök även för de som egentigen föredrar annan mat än vegetarisk.
 
Läget är på Brogatan 11 i Malmö. Nära Triangeln.

När någon anser sig vara för att musik, böcker, film, spel etc ska finnas gratis tillgängliga på nätet.  Det finns bara fördelar med det.


Några argument för att det ska finnas tillgängligt gratis på nätet är att fler då kommer att köpa den "riktiga varan", de som inte har råd får ändå tillgång till det, det är för svårtillgängligt på den vanliga marknaden. Det är också för dyrt att köpa, maxpriset brukar ligga på några tior.


Varför vill man då att andra ska köpa musik, spel, böcker etc som man själv är upphovsman till via ett förlag eller i en butik?  Det är ju bara nackdelar med det, eller? 

 Jag gillade filmen mycket, en av de bättre filmer som jag sett. Var rätt nyfiken på hur jag skulle uppleva den som teater. I första akten tyckte jag den var kanonbra.

I andra akten började tankarna ligga före föreställningen. "Nu kommer det att hända, nu kommer han/hon att säga så.". Och så blev det.   Tror jag saknade något när hela händelseförloppet blev så tydligt, helt utan någon överraskning.


För er som inte sett filmen är det en dansk dogmafilm, den första stora dogmafilmen om jag inte har fel för mig. Jag tyckte det var en mycket stark film.


Jag rekommenderar både filmen och teatern. Såg att flera föreställningar är utsålda och det förstår jag. Den är bra. Boka en biljett och se den.


Kritiken har varit rätt så ljummen. Men hur skulle den kunna leva upp till filmförväntningarna? Varför ens jämföra? Teater i en rätt så liten lokal har sina fördelar, en film är något annat.


Kritik kan ni bland annat läsa här: Nättidningen och Sydsvenskan. Troligen är det svårt att skriva om teateruppsättningen utan att jämföra med filmen. Men jag hade gärna läst en sådan recension.