Åsas anteckningar

Förra veckan hade vi inbrott här. Dels i mitt förråd, det enda, som brutits upp, idär en del av innehållet slängts ut i källargången. Dels i tvättstugorna.

Mitt förråd tror jag inte att det stulits något från. Nu ligger allt som fanns i det i hallen i väntan på att dörren till förrådet ska lagas.


Tvättstugorna var mer intressant. Vad som stulits? Rör! De har monterat ner kopparrören i en av tvättstugorna. Snyggt och prydligt.  Undrar hur mycket de fick för dem?  Skrotstölder är inte helt ovanliga. Lite klumpigt att gå och bära på bara, borde vara lättare med vanliga stölder, smycken, pengar och sådant.

Något av det roligaste jag läst på länge i Sydsvenskan var Heidi Avellans artikel i morse, Malmös heliga kor.  Så väl jag kände igen mig, fast jag inte har samma erfarenheter av hundpromenader.


Jag kommer ihåg mitt första minne av Pildammsparken för ungefär 20 år sedan.  Det var blommande blommor och fågelskit. Överallt var det fågelskit. Jag var helt fascinerad över att så många inte ens verkade märka av fåglarna, att filten de satt på var full med skit, utan de bara fortsatte att mumsa på matsäcken.  Jag sätter mig aldrig på gräsmattorna i Pildammsparken av just den anledningen. Jag gillar det inte. Däremot har jag jympat där och då tänkte jag inte alls på det. Konstigt. Pulshöjande aktiviteter kanske gör att fågelkänsligheten avtrubbas?


Jag kommer också ihåg första besöket på Ribban. Där var det också fågelskit.  En svan klev rätt över handduken jag låg på, rev sönder min påse med smågodis och smutsade ner både min tidning och handduken. Ont gjorde kontakten med svanen också. Handduken, röd och blårutig, slängde jag i närmaste papperskorg. Känslig? Kanske. Eller så  bestämmer jag mig bara för att undvika det som är äckligt. Och fågelskit är äckligt. Jag gillar inte fjädrar heller för den delen. Fjädrar på fåglar är ok, men inte lösa fjädrar.   Jag ligger aldrig på en handduk på Ribban heller.


Jag går inte så långt att jag anser att fåglarna är en sanitär olägenhet.  Jag tycker de kan finnas kvar där de är.  Det är ok för mig att välja andra platser att vara på.  Tycker några av de löjligaste klagomålen jag hört var villaägare som klagade på skrikande fåglar.


Fast kul är det på ett sätt. Jag har aldrig hört  infödda malmöbor klaga på fågelskit. Bara vi inflyttade.


Kanske blir man fågelimmun på något sätt om man föds här? Jag kanske är immun mot något annat som jag inte upptäckt än.  Men fåglar på närmare håll än en fågelholk i ett träd och fågelskit är något jag skulle få jobba mycket hårt med mig själv för att gilla.


Jag är faktiskt inte ens villig att försöka göra något positivitetstänkande när det gäller fåglar och fågelavfall. Jag håller mig helt enkelt undan istället.  Fåglar och jag hör inte ihop. Så enkelt är det.


Ps. Nu har jag djurbloggat två dagar i rad. Men jag har ingen kattblogg, för katter bloggar jag inte om. Bara om kattmat=fåglar.

En pojke har blivit hundbiten i centrala Malmö.   I Sydsvenskan var det alltså i centrala Malmö det hände. I Kvällsposten hände det i Malmö.


Är det någon skillnad egentligen? För mig låter det som allvarligare att bli biten av en hund i centrala stan än i utkanten av stan, fast bettet gör säkert lika ont vilken stadsdel hunden än biter i.


Jag bor på gatan där pojken blev biten och jag gillar bättre centrala Malmö än bara Malmö när det gäller min boendeplats. Ja, jag vet att jag är snobbig. Men skulle jag säga till någon Malmöbo att jag bor i centrala Malmö hade de säkert undrat om jag druckit något, eller varit allmänt skrytsam.


Ja, jag gillar hundar, men jag gillar inte att bli biten. Gillar också gatan jag bor på. Gillar centrala Malmö och även stadsdelen jag bor i.  Och ja, jag ska träna på att säga att jag bor i centrala Malmö. Det som står i tidningen måste vara sant! Och nu står det i en blogg också, då är det ännu mer sant. Så jag har tillförlitliga källor som styrker att jag bor i centrala Malmö.   Att Kvällsposten inte skriver centrala Malmö beror bara på att den tidningen hör ihop med Expressen som inte har någon trovärdighet alls. Morgontidningen och min blogg har hög trovärdighet, så från och med nu bor jag i centrala Malmö.

Restaurang Brogatan och Salt och Brygga lämnar Krav,  eftersom man anser att de inte är tillräckligt ekologiskt inriktat.



Jag tycker det agerandet är det bästa. Tala om vad man tycker om organisationen, ändras det inte till det bättre så att man blir nöjd med organisationen, så slutar man gnälla i organisationen och lämnar den. 

Jag hoppas att flera restauranger blir mer ekologiska. Brogatan och Salt och Brygga är välkända och bra restauranger i Malmö, alltså bra förebilder på att det går att ha ekologisk inriktning även på annat än enklare rätter.

Jag väljer inte själv restaurang efter krav-märkning. Äter ofta lunch ute. Valet beror då mer på humör, väder, tillgång till uteservering, geografiskt läge, prisklass än vilka märkningar den har på dörren.

Något som är kul är att flera av de restauranger jag besökt senaste veckan i varje fall har ett Smileymärke på dörren. Frågan blir då om jag ska tolka de andra som om de inte uppfyllt kraven, inte fått något märke än eller protesterar mot märket och låter bli att sätta upp det.

Alla som har någon empati alls tror jag berörs av Bobbys grymma liv och död.  Jag har  svårt att släppa tankarna på honom.  


Det har startats säkerhetsnålskampanj  till Bobbys ära, som   det  finns    olika  åsikter  om.  Själv tänker jag inte sätta på mig några säkerhetsnålar, inte heller skicka någon ros till hans begravning.  Jag håller med Anna Larsson i Svenska Dagbladet,  Rosorna hjälper inte Bobby.  Frågan är om ens Bris hade kunnat hjälpa Bobby.  Jag lägger pengar i sparbössar, skickar in när det känns rätt.  Mediakampanjaner oavsett vad de handlar om får mig ofta att tänka på alla andra också som far illa, där ingen ser dem  överhuvudtaget.


Många anser att de själva självklart alltid tar tag i det som de ser, får något att hända hos myndigheter, föräldrar och andra inblandade när de tror att barn far illa.  I verkligheten tror jag inte det är så lätt.  Det är lätt när något har hänt, när något barn har avlidit, när svår regelbunden misshandel blivit en mediagrej. Då är det lätt att se att någon skulle ha gjort något, någon skulle ha ingripit och förändrat det. När det finns en helhet. Kanske detaljerna en och en inte är lika lätta att ta tag i? Det är få som har någon helhetssyn in i en familj.  Finns det inte bloggare/tdagbokare som också har detaljerna som vi borde reagera på? Alkoholmissbruk, psykiska sjukdomar, fysiska sjukdomar, självdestruktivitet, inte pengar till mat till sina barn, avstängd el?   Ingen detalj i sig självt kanske som de är värt att reagera på. Men den dagen det hamnar i media, då finns det där som en detalj som ingen reagerade på och alla borde ha sett.


Vem vågar ta det definitivt förebyggande steget? Att på allvar prata med sina söner, döttrar, systrar, bröder, vänner och undra om de verkligen bör ha egna barn?  Att de troligen kommer att få svårt att klara av att ta hand om sina barn på grund av de "brister" de har? 


Att starta en "haverikommission vid barndödsfall" tycker jag nästan är skrattretande, alternativt valfrieri.  Se istället till att det finns instanser att enkelt göra anmälningar till. Fixa istället resurser och kunskaper hos de människor som tar emot  anmälningar gällande övergrepp, misshandel, missbruk eller vad det nu handlar om både hos vuxna och barn. Varje vuxen har i allmänhet ett barn som påverkas också.  Få snabbhet och säkerhet i rättsprocesserna.  Hjälp offren att gå vidare, ge förövarna (dömda av domstol) straff. 

Om sjukersättningen idag är 64%, då blir den utbetalda ersättningen, vid en månadslön på 18.000 och en beräknad skattesats på 34%,  7,600  kronor i månaden. Om ersättningen istället är 60%, med samma lön och samma skattesats, så blir den utbetalda ersättningen istället 7.100 kronor. En skillnad på 475 kronor.

Exempel på kostnader: En lägenhet på ca 68 kvm  har en  genomsnittlig hyra på cirka 4.500 kronor.  Livsmedel 1.500 kronor/månad,  hygienartiklar 300 kronor, lokala resor 500 kronor,  dagstidning, telefon, internet, tv-licens, hemförsäkring 1.000 kronor, sjukvård 100.

Efter ovanstående kostnader är både den 60% och den 64% ersättningen förbrukad. Då finns det inget avsatt för kläder, för saker som går sönder i hemmet, möbler, fritidsaktiviteter (förutom tv-tidning-internet). Inget avsatt för sparande, för resor utanför kommunen osv.

Det här gäller ofta människor som är relativt unga, det är ingen tillfällig ersättning  utan något som du ska leva på länge, för många resten av ditt liv.  Hur påverkas livskvalitén av att resten av ditt liv, vända på varenda krona. Inte kunna förverkliga drömmar osv.

Är det här de två alternativen som vi har att välja på? Ett "högerspöke" som vill sänka ytterligare några procent?  En sittande regering som säger sig  företräda de svaga, och tycker den här nivån är ok?


Ja, jag tycker nivån för människor som tvingas gå på sjukersättning är för låg. Tyvärr kan jag inte säga vad jag tycker vi ska dra in på istället.


Jag fortsätter att tjata om att det viktigaste jag ser inför valet är att få igång arbetsmarknaden. Det är det bästa sättet att få ner både sjukskrivningar och få bättre arbetsmiljö ute i företagen.

Jag tycker de flesta affärsidéer är värda att pröva.  Många idéer och produkter är bra, men det är långt färre som har ett kommersiellt värde, som är värda att betala för. De håller möjligtvis som gratisprodukter, men inte när det ska betalas för dem.

En omskriven affärsidé är att ta betalt för att blogga. Linda Skugge,  som har en för läsaren gratis och välkänd blogg har startat en ny, Saker som växer, där hon tar betalt av läsaren.


Enligt Mickey J Barczyk,  är det ett mycket lågt antal betalande.  Jag vet inte vad hon budgeterat och hur mycket tid hon lägger ner på bloggen, men jag tycker det är ett gränsfall för om det skulle vara värt att ha den kvar. .


Finns det en marknad för bloggar som tar betalt av besökaren? Av de jag läser nu skulle jag inte kunna tänka mig att betala till någon för att få läsa den. skulle inte ens kunna tänka mig att betala en avgift för att få läsa bloggar överhuvudtaget. 

Jag tycker i varje fall att det är kul att någon testar idén. Någon som har många besökare och många som engagerar sig i hennes skriverier, alltså någon som har bra förutsättningar att få betalare till sin blogg. Undrar om hon liksom de flesta andra lägger ner projektet när det inte ger något ekonomiskt. Om startdeltagandet är relativt lågt, blir det intresant att se om det blir fler medlemmar sedan eller färre. Jag tror det blir färre, men hoppas att det blir vad hon vill. Jag är uppmuntrande till nya affärsidéer.. Om det inte ger vad Linda vill att det ska ge så hoppas jag att hon har styrkan att lägga ner. Det är slöseri med människotimmar att ägna sig åt sådant som inte ger vad man vill ha, i det här fallet pengar.

Det är mycket sällan jag läser en bok som jag tycker är riktigt usel. Skälen är främst två. Jag brukar kolla upp boken lite innan jag börjar läsa den. Gillar jag den inte trots att jag kollat upp den så slutar jag läsa den.

För ett tag sedan läste jag i varje fall en bok som jag tyckte var riktigt dålig. Det var Försvinnarna av Jerker Virdborn, ISBN: 9170013187. 

  I korthet, fritt förkortat från baksidan av boken,  handlar boken om Jerker som får veta att en av hans barndomsvänner försvunnit.   Jerker försöker ta reda på vad som hänt, samtidigt som han skriver på ett arbete om bostadsområden som aldrig blev byggda och skyddsrum som aldrig använts.  Det är en roman om frånvaro, längtan och avstånd. En berättelse om tomrummen i våra liv, hur de lockar och skrämmer.


Jag tycker det bara var en tråkig, sömnig, intetsägande bok.  En bok jag läste med större och större likgiltighet, det blev en prestation att ta mig igenom den.  Det enda som jag upplevde som positivt i boken var faktasidorna om planerna för Järvafältet. I övrigt var den bara tråkig.


Två frågor hade jag när jag läste boken.
1. Hur kunde den ha blivit utgiven?
2. Varför valde X den här boken till bokcirkeln?

Svaret på fråga 1 är troligen att alla inte delar min uppfatning, utan köper boken av fri vilja.  Svaret på fråga två var ungefär  att det finns människor som uppskattar hål i tillvaron, som fascineras och intresserar sig för hålen. 

Jag får efter att funderat ett tag medge att jag inte hör till dem som gillar hål, inte känner något hålintresse, inte känner något som helst intresse för boken.


I varje fall så delade 4 av fem på ett ungefär min uppfattning om boken. X hade bra argument för att försvara boken. Diskussionen vi hade var kul och givande. Något mer kommer jag inte att läsa att av Jerker Virdborg.


Varför och vart skolkompisen försvunnit? Det tänker jag inte avsöja här, av den enkla anledningen att jag inte vet varför och vart han försvann.


Alla delar inte mitt dåliga betyg av boken. 

En 27-årig man dömd för sexualbrott har avvikit från rättspsykiatrisk vård.  Jag tolkar artikeln som att det finns risk för återfall och att det är bra med en viss försiktighet när det gäller mannen.  Men hur ska man veta vem man ska vara försiktig mot?


Expressens cheredaktör Otto Sjöberg motiverade den snabba publiceringen av namn och bild på Hagamannen. Jag tycker det skulle vara intressant att höra hans motivering till varför namn och bild inte publiceras på 27-åringen.


Min stora förhoppning är att till och med Expressen inser att intresset att få veta utseende och namn snabbt inte är så stort, som de trott. Men det är säkert att hoppas för mycket.


Ps: Jag har inget intresse av namn och bild på 27-åringen heller. Vet inte vad jag skulle med en lista på "människor att vara rädd för".  Jag känner inte igen människor jag träffar varje vecka, så hur skulle jag känna igen någon okänd från ett foto. För mig skulle det inte heller innebära någon som helst trygghet, utan bara ta fokus från viktigare saker.

Varje gång jag deklarerar så lekar jag med tanken på att själv  få fördela min skatt. Det skulle med skatteblanketten finnas en lista på skattefinansierad verksamhet, sedan skulle jag själv få bestämma genom ett procenttal hur mycket jag skulle lägga och vilka verksamheter jag vill stödja. De som jag inte vill stödja skulle inte få några pengar alls.