Åsas anteckningar

Helt spontant och odemokratiskt så fixar jag en bloggträff.

Det var länge sedan jag åt kinamat och längtar just nu efter det. Kom att tänka på restaurang Kin Long vid Triangeln i Malmö.

Klockan 14.00 söndagen den 10:e september  tänker jag äta blogglunch, ensam eller med sällskap på Kin Long vid Triangeln i Malmö.  Jag lägger ut vägbeskrivning senare.

Alla bloggare, bloggläsare eller andra som får reda på det är välkomna.

Vill någon tala om att de vill komma så är det mycket välkommet! Det är alltid trevligare att ha  vetskap om  söndagslunchsällskap än att äta själv. Annars är det bara att dyka upp.

Visst låter det intressant?

Välkomna!

Igår hade jag sådan lust att öka farten ordentligt och cykla i full fart genom alla vattenpölarna.  Varför måste andra vara ute samtidigt som jag är ute? Lite huvudräkning av kemtvättskostnaderna för de som jag skulle stänka ner, gjorde att jag avstod. Självbehärskning är svårt ibland, om jag var ekonomiskt oberoende skulle jag fullföljt mina tankar.


Jag älskar folktomma gator. På nätterna när Nobelvägen och Ystadvägen, på dagtid hårt trafikerad gator, nästan är tomma så upplever jag en frihetskänsla i att cykla i full fart där. Tyvärr hade vattnet runnit undan i natt, så något cyklande i djupa vattenpölar blev det inte.


Ps. Just nu funkar det inte att kommentara, därför har jag inte svarat på  kommentarer. Gör det vid något annat tillfälle.

Min hårddisk har tydligen kraschat, eller något,  så det går inte att starta datorn hemma. Klarade mig ju rätt länge utan internetuppkoppling innan, ska nog gå bra att vara utan internetuppkoppling några veckor också. Jag SKA fixa det, men inte just nu, det dröjer nog några veckor.


Det enda jag kommer på just nu att jag inte kommer åt är ICQ. Mailen når jag från andra datorer.

Jag jobbar med siffror varje dag, de fyra räknesätten och procent är vad jag räknar med.  Räknemaskinen står alltid nära på skrivbordet för snabba plus, minus, gånger och delat med tal. Till summeringar använder jag Excel, som är det absolut bästa microsoftprogrammet.


Jag försöker att låta bli att slå in tal i storleksordningen 4 gånger 6, 100  minus 19 osv. Ibland går det av bara farten att jag gör det.  Större tal slår jag alltid på räknaren.  Jag räknar en del med 8:ans multiplikationstabell, upp till nivån 8 gånger 22.  Det brukar jag göra i huvudet.  I veckan kom jag på mig med att jag inte visste vad 8 gånger 9 var. Jag fick börja tänka efter vad det skulle bli. Och direkt jag  börjar  tänka så använder jag mitt alltid tillgängliga räknehjälpmed, fingrarna.  Med dem går det fort och säkert att räkna.


Jag är inte ensam om att räkna på fingrarna. Häromdagen diskuterade vi  i fikarummet på jobbet hur gammal en kollega kunde vara. Jag svarade att han var född -57. Då åkte fingrarna fram hos flera närvarande. Alla jobbar med siffror på något sätt, kalkyler, beräkningar osv. Ändå så är fingrarna mer att lita på än huvudräkningen är. Kul!

Några kända idrottare/exidrottare har åkt fast för att de använt narkotika. Inget jag förvånas över. Droganvändande förekommer.  Inte bara bland utslagna och kändisar, utan i alla kretsar.


Droginnehavet kan vara straffbart, vilket är den stora skillnaden för mig mot alkoholen.  Inte användandet i sig  självt.


Jag är alltså inte ett dugg förvånad över ytterligare ett "drogavslöjande". Det jag förvånas över är att vuxna människor har sådant förtroende att de ser andra som förebilder.  Jag kan inte komma på en enda person som förebild. Inspirationskällor i vissa avseenden, ja. Men inte förebilder.


En annan sak jag förvånas över är att de är så riskbenägna. Att de visar ett förtroende för den som bjuder eller säljer drogen, för de människor som vet om att de använder den.  För helt i hemlighet har det väl inte varit?


Ett rätt så allmänt känt fenomen är ju att de som tipsar om andras omoral eller brottslighet till polis, försäkringskassa, skattemyndigheter osv inte helt sällan är vänner, grannar, ex-partners, arbetskamrater etc. Kort sagt sådana vi har  eller haft någon slags relation till.


Att man riskerar jobb, vänner, kanske även familj för att partydroga är också obegripligt. En missbrukare kan jag rätt långt förstå. Där har drogen tagit över allt. Bland det sista som brukar misskötas är jobbet, när  jobbet missköts har det ofta gått långt. Att ett festtillfälle tillåts sätta så mycket på spel är mer svårbegripligt. 


En av mina teorier är att det är alkoholen som  suddar ut omdömet. Men det är bara en teori. Och min teori spelar ingen roll. Det viktiga tycker jag är att inse att det inte finns några förebilder, några ikoner. Det finns det inte för mig i varje fall. Varken bland dem jag träffat utanför eller på nätet, eller de som är kända på något sätt. Jag är glad att jag inte har några förebilder. 


En stilla undring är om det finns någon som tror att någon vuxen eller annan ålder kommer att börja använda kokain för att Sjöberg och Nylander erkänt att de gjort det?


I

Inspirerad av blogposten hos Wibjörn  och Folkpartiets Cecilia Wikströms utspel eller förslag om litterär kanon så gör jag min egen kanon med 20 svenska  författare. Helt spontan och med garantier för att den inte skulle se likadan ut om jag gjorde en ny om två månader.



Rune Per Olofsson - En kung i varje tum
Hjalmar Söderberg - Doktor Glas
Astrid Lindgren - Emil i Lönneberga
Ulf Lundell - Jack
Maria-Pia Boethius - Svensson, Svensson
Jan Guillou - Vendetta
Frans G. Bengtsson - Röde Orm
Inger Alfvén - Dotter till en dotter
Hans Alfredsson - En något större bok
Tage Danielsson - Paket
Per Gunnar Evander - Orubbat bo
Selma Lagerlöf - Kejsaren av Portugalien
August Strindberg- Röda rummet
Anna-Maria Lenngren - Samlade skrifter
Moa Martinsson - Mor gifter sig
Ivar Lo Johansson - Godnatt Jord
Kerstin Thorvall - Det mest förbjudna
PC Jersild - Babels hus
Villospår - Henning Mankell
Häxringarna av Kerstin Ekman

För någon vecka sedan flydde en man från polisen och upp på ett tak i kvarteret där jag bor. Det var ett stort pådrag och en rätt stor publik också.  Där blev han sittande länge. Först med poliserna neranför sig, sedan beslutade sig poliserna för att lämna, vilket de gjorde också.  Han fick en möjlighet att fly därifrån, vilket han gjorde.


Dagen efter hade de inte hittat honom. Idag kom jag att tänka på honom,  undrar om han är på flykt än.   Det tycker jag är en brist i media. Ibland är det svårt att hitta uppföljningar, fast jag har varit dålig på att läsa tidningen senaste dagarna, så jag kan ha missat uppföljningen också.



En sak till: Ja, jag är väldigt medveten om att jag är priviligerad. Har ingen jag behöver hålla mig gömd för.

Jag är nästan helt ointresserad av partipolitik. Finns inget parti jag sympatiserar helt med, ett fåtal som jag delar en del värderingar och prioriteringar med, inget parti som jag helt tar avstånd från, fast det finns några som ligger på gränsen till 100% avståndstagande.


Ett parti som jag inte får något grepp om alls, som inte lockar mig, som inte tilltalar mig, kort sagt som jag tycker är helt ointressant är Feministiskt initiativ.  Jag blir alltså inte berörd, vare sig positivt eller negativt, bara 100% likgiltig och rätt förundrad över att de finns till.


Ändå så borde de tilltala mig. Jag är kvinna, anser mig vara feminist. Ändå finns det inget, absolut inget som drar mig till dem.


Läste att 5% skulle kunna tänka sig att rösta på dem idag.  Jag är seriöst nyfiken: Vad tror de som idag skulle rösta på feministiskt initiativ  att de skulle åstadkomma som inget av de etablerade partierna skulle kunna? Har jag missat något väsentligt?