Partikongressen, media och bloggar
Det pågår en partikongress i Malmö, socialdemokratisk sådan, ifall någon missat det.
Jag har inte missat den. Har läst en del av det som skrivits i tidningar, sett ilte på tidningar. Har också roat mig med att läsa en del i bloggar. För en stund sedan kollade jag t ex Intressants tema Partikongressen. Bloggarna var enligt min mening det som tillförde minst. Rena dagboksinlägg, blandet med någon med lite mer analyser. Men på det hela taget tillförde det i varje fall inte mig i stort sett något.
Jag vet att det finns de som tror att bloggarna kan avgöra valet. Jag är fortfarande mycket tveksam, det jag skrivit i mina tidigare inlägg Bloggarna i Valrörelsen och Bloggarna ökar politikerföraktet? . Tveksamheten blir större och större, hoppet om att de inte kommer att avgöra det blir större och större.
Vad tillför de som inte etablerade media tillför? För mig ingenting. Etablerade tidningar har ofta någon insändarsida. Insändarnas speglingar ger i varje fall mig mer än att läsa de flesta av de politiska bloggarna.
Ps. Och för att än en gång göra mig tydlig så att risken för missuppfattningar minkar. Alla skriver självklart om vad de vill på sina bloggar. Det jag skriver här ovanför är min uppfattning, vilket jag egentligen inte anser att jag ska behöva skriva på min egen blogg. Alla pingar självklart också in vad de tycker är intressant till intressant, men ibland undrar jag om inte respekten för deras bloggar snarare skulle höjas än sänkas om man funderade på om vissa inlägg kanske inte skulle kategoriseras som något de knappast är, men det är självklart också min uppfattning.
Jag har inte missat den. Har läst en del av det som skrivits i tidningar, sett ilte på tidningar. Har också roat mig med att läsa en del i bloggar. För en stund sedan kollade jag t ex Intressants tema Partikongressen. Bloggarna var enligt min mening det som tillförde minst. Rena dagboksinlägg, blandet med någon med lite mer analyser. Men på det hela taget tillförde det i varje fall inte mig i stort sett något.
Jag vet att det finns de som tror att bloggarna kan avgöra valet. Jag är fortfarande mycket tveksam, det jag skrivit i mina tidigare inlägg Bloggarna i Valrörelsen och Bloggarna ökar politikerföraktet? . Tveksamheten blir större och större, hoppet om att de inte kommer att avgöra det blir större och större.
Vad tillför de som inte etablerade media tillför? För mig ingenting. Etablerade tidningar har ofta någon insändarsida. Insändarnas speglingar ger i varje fall mig mer än att läsa de flesta av de politiska bloggarna.
Ps. Och för att än en gång göra mig tydlig så att risken för missuppfattningar minkar. Alla skriver självklart om vad de vill på sina bloggar. Det jag skriver här ovanför är min uppfattning, vilket jag egentligen inte anser att jag ska behöva skriva på min egen blogg. Alla pingar självklart också in vad de tycker är intressant till intressant, men ibland undrar jag om inte respekten för deras bloggar snarare skulle höjas än sänkas om man funderade på om vissa inlägg kanske inte skulle kategoriseras som något de knappast är, men det är självklart också min uppfattning.
Förebilder - söndagstankar
Ibland skrivs det att någon är en bra förebild, ibland att någon är en dålig förebild. Oftast handlar det om förebilder för barn och unga, men även för vuxna.
Jag har funderat på om det egentligen går att säga att någon är en bra eller dålig förebild utan att lägga till något. T ex Anna är en bra förebild när det gäller....... Bertil är en dålig förebild när han....
Jag tycker det låter betungande att bli beskriven som som en bra förebild utan att precisera vad det gällde, verkar övermänskligt. Lika nedtryckande tycker jag det skulle vara att bli beskriven som en dålig förebid utan att få någon begränsning av det. Skulle tro att det är sällan någon är helt igenom en dålig eller bra förebild.
Förebild för vem då? Bortsett från grundläggande värderingar och lagar, inte döda, inte misshandla, inte stjäla, varierar värderingar och vad som är viktigt från person till person.
Är det ens attraktivt att vara en bra förebild? Förebild för vem i så fall?
Jag har funderat på om det egentligen går att säga att någon är en bra eller dålig förebild utan att lägga till något. T ex Anna är en bra förebild när det gäller....... Bertil är en dålig förebild när han....
Jag tycker det låter betungande att bli beskriven som som en bra förebild utan att precisera vad det gällde, verkar övermänskligt. Lika nedtryckande tycker jag det skulle vara att bli beskriven som en dålig förebid utan att få någon begränsning av det. Skulle tro att det är sällan någon är helt igenom en dålig eller bra förebild.
Förebild för vem då? Bortsett från grundläggande värderingar och lagar, inte döda, inte misshandla, inte stjäla, varierar värderingar och vad som är viktigt från person till person.
Är det ens attraktivt att vara en bra förebild? Förebild för vem i så fall?
Uppdatering: Schmut har också skrivit ett inlägg som berör förebilder, Tjejen har tuttar, so fucking what.
Männen då?
I stort sett dagligen hör jag varianter på: Som kvinna så ska du inte gå ute på stan själv på kvällen, du ska inte gå i parkerna när det är mörkt, jag varnar min dotter hela tiden från att gå ute på stan själv osv. Jag tillåter inte min flickvän att cykla hem själv från jobbet när hon jobbet över.
Jag hör däremot aldrig motsatsen, till exempel: Jag håller koll på vart min pojkvän går ute på kvällen. Min son tillåts inte gå ut själv på kvällarna. Jag ifrågasätter alltid varför min man går genom parken när han går hem.
Jag saknar det sista resonemanget mycket. Varför? Jo, för egentligen anser jag att det mest logiska är att begränsa och hålla koll på vad män gör. Av två skäl. Det första är att statistiskt sett så är det en mycket stor andel män som råkar illa ut på gatorna och i parkerna, de misshandlas, blir rånade osv.
Det andra skälet är att det för det mesta är män som begår brotten, är gärningsman.
Är tanken verkligen så främmande att våldtäktsmannnen, blottaren, pedofilen, rånaren, misshandlaren kan vara din egen son, bror, sambo, äkta män så helt främmande? För mig är den inte det.
Det finns en stor mängd brottsoffer. Följaktligen finns det också en stor mängd gärningsmän. En del åker fast, andra klarar sig undan. Jag tror i stort sett samtliga av oss har någon närstående, någon god vän, trevlig arbetskamrat osv som begår våldsbrott. Men ser vi det?
Det är mycket lättare att tänka sig de vi tycker om som brottsoffer än att se dem som brottslingar. Det finns en möjlighet att vi faktiskt har lika många brottslingar som vi känner som vi har brottsoffer.
Nej, jag lever inte i någon rosaskimrande värld. Jag vet att det sker utomhusvåldtakter, överfallsvåldtäkter osv. Men jag tänker i stort sett aldrig på att jag ska riskera att bli våldtagen t ex på vägen hem. Det jag däremot tänker på är risken för rån, vilket är ett "vanligt" brott här i Malmö. Ett brott som drabbar män mer än kvinnor, men ändå är det kvinnor som skräms och varnas mest. Även det ett brott med ett stort mörkertal för att det inte anmäls av flera orsaker.
Jag försvarar inte brott och brottslingar, inte alls. Jag anser att nolltolerans när det gäller brottslighet ska vara målet. Jag förringar inte brottsoffers lidande. Självklart är det bra att vara riskmedveten, försöka undvika att skada sig, fysiskt och psykiskt, hör till det mest primära.
Ändå så skrämmer mig ofta varningarna. Istället för att låsa in oss hemma och vara rädda, anser jag att vi bör vara ute så mycket som möjligt. Återta gatorna. Göra dem säkra och trygga. Låsa in dömda brottslingar, hålla koll på varandra, hjälpas åt, larma när det behövs. Se till att det finns tillräckliga resurser, rätt personer att hjälpa de som behöver hjälp.
Förresten. Låsa in oss hemma är det rätt ställe? Ett av de absolut farligaste platserna att vistas på. Åtminstone för de som valt att leva med en livskamrat.
Jag hör däremot aldrig motsatsen, till exempel: Jag håller koll på vart min pojkvän går ute på kvällen. Min son tillåts inte gå ut själv på kvällarna. Jag ifrågasätter alltid varför min man går genom parken när han går hem.
Jag saknar det sista resonemanget mycket. Varför? Jo, för egentligen anser jag att det mest logiska är att begränsa och hålla koll på vad män gör. Av två skäl. Det första är att statistiskt sett så är det en mycket stor andel män som råkar illa ut på gatorna och i parkerna, de misshandlas, blir rånade osv.
Det andra skälet är att det för det mesta är män som begår brotten, är gärningsman.
Är tanken verkligen så främmande att våldtäktsmannnen, blottaren, pedofilen, rånaren, misshandlaren kan vara din egen son, bror, sambo, äkta män så helt främmande? För mig är den inte det.
Det finns en stor mängd brottsoffer. Följaktligen finns det också en stor mängd gärningsmän. En del åker fast, andra klarar sig undan. Jag tror i stort sett samtliga av oss har någon närstående, någon god vän, trevlig arbetskamrat osv som begår våldsbrott. Men ser vi det?
Det är mycket lättare att tänka sig de vi tycker om som brottsoffer än att se dem som brottslingar. Det finns en möjlighet att vi faktiskt har lika många brottslingar som vi känner som vi har brottsoffer.
Nej, jag lever inte i någon rosaskimrande värld. Jag vet att det sker utomhusvåldtakter, överfallsvåldtäkter osv. Men jag tänker i stort sett aldrig på att jag ska riskera att bli våldtagen t ex på vägen hem. Det jag däremot tänker på är risken för rån, vilket är ett "vanligt" brott här i Malmö. Ett brott som drabbar män mer än kvinnor, men ändå är det kvinnor som skräms och varnas mest. Även det ett brott med ett stort mörkertal för att det inte anmäls av flera orsaker.
Jag försvarar inte brott och brottslingar, inte alls. Jag anser att nolltolerans när det gäller brottslighet ska vara målet. Jag förringar inte brottsoffers lidande. Självklart är det bra att vara riskmedveten, försöka undvika att skada sig, fysiskt och psykiskt, hör till det mest primära.
Ändå så skrämmer mig ofta varningarna. Istället för att låsa in oss hemma och vara rädda, anser jag att vi bör vara ute så mycket som möjligt. Återta gatorna. Göra dem säkra och trygga. Låsa in dömda brottslingar, hålla koll på varandra, hjälpas åt, larma när det behövs. Se till att det finns tillräckliga resurser, rätt personer att hjälpa de som behöver hjälp.
Förresten. Låsa in oss hemma är det rätt ställe? Ett av de absolut farligaste platserna att vistas på. Åtminstone för de som valt att leva med en livskamrat.
Hata-Linda-enkät
Jag är inne i en lättskriven fas. Ska börja nytt liv första november och bli lite tyngre då. Åtminstone när det gäller bloggskrivererna.
Idag tar jag och svarar på Linda Skugges, Hata-Linda-enkät. Fast jag tillhör inte målgruppen. Jag hatar inte Linda. Kommer inte på någon som jag hatar. Tycker inte ens att hon är dålig. Hon är som de flesta bloggare, blir lite tjatiga att läsa emellanåt. Här är i varje fall frågorna och mina svar.
1. Varför väcker jag så många känslor?
För att du skriver saker som det går att tycka något om och du drar dig inte för att skriva sådant som du vet trampar människor på tårna. Det handlar om vardagliga saker, sådant som alla känner till och vet vad det är.
2. Vad är det största felet på mig?
Jag kommer inte på något fel just nu.
3. Varför engagerar ni er så i mig om ni tycker att jag är så dålig?
För att du är synlig, du når ut med åsikter som de flesta inte kommer någonstans med. Du är också en mer eller mindre kändis där det är tillåtet att ge uttryck för negativ kritik. Det är det för det mesta inte med t ex "vanliga bloggare". Kanske också att det är omväxlande att någon gång få säga emot ordentligt, ge någon kritik, istället för att hålla tyst med det som inte är instämmande.
4. Jag vet en massa skribenter/skådisar/artister som jag tycker är dåliga. Men inte ägnar jag dyrbar tid åt dem. Varför lägger ni ner tid på att läsa mig när ni tycker att jag är dålig?
Jag tycker egentligen att det är positivt att man kan få läsare som ogillar det man skriver. Det är då det finns möjlighet att påverka läsarna, få fram sitt budskap. Att bara få de som tycker man är bra, innebär oftast att man bara når de "redan frälsta". En anledning att läsa någon som man ogillar kan ju vara att det är intressant för en själv att testa sina motargument och se om de håller, vare sig testet sker offentligt eller tyst i huvudet. Jag tror i grunden inte att du är dålig när kritiska människor lägger tid på dig, snarare att du skriver något som de vill bemöta av något skäl.
5. Ni tycker att jag är obegåvad, det är helt okej, men ger ni er på alla andra som ni också tycker är obegåvade? Mailar ni dem och skriver hatiska saker?
Nej, jag brukar inte ge mig på de som jag tycker är obegåvade. Det är normalt inte tillåtet heller, enligt "ettiketten". Av någon anledning verkar det däremot vara ok när det gäller personer som på något sätt är mer eller mindre kända. Politiker, såpadeltagare, krönikörer, skådespelare osv. Det anses att de ska tåla att bli kritiserade som de personer de är eftersom de valt att bli offentliga. Jag tycker inte att det är ok. T ex blev jag illa berörd av omdömena som fälldes om Linda Rosing.
6. Ni tycker jag ska sluta skriva, men alla som gillar mig, ska de inte ha rätt att läsa och gilla mig?
Det finns ingen rätt att läsa någon. Bara en möjlighet om den som skriver väljer att publicera det. Känslor och tankar är helt upp till var och en och är bara offentliga i den mån vi vill ha dem offentliga.
Slutord: Jag tillhör inte målgruppen i Hata-Linda enkäten.. Jag tycker att alla som vill ska få skriva vad de vill. Inte alltid var de själva vill, men grundprincipen att man ska få göra det någonstans. Läsare har full rätt att välja att läsa vad de vill och få vilka känslor/tankar som helst. Det som är mer tveksamt är hur stor rätt man har att ge luft åt sina känslor.
Idag tar jag och svarar på Linda Skugges, Hata-Linda-enkät. Fast jag tillhör inte målgruppen. Jag hatar inte Linda. Kommer inte på någon som jag hatar. Tycker inte ens att hon är dålig. Hon är som de flesta bloggare, blir lite tjatiga att läsa emellanåt. Här är i varje fall frågorna och mina svar.
1. Varför väcker jag så många känslor?
För att du skriver saker som det går att tycka något om och du drar dig inte för att skriva sådant som du vet trampar människor på tårna. Det handlar om vardagliga saker, sådant som alla känner till och vet vad det är.
2. Vad är det största felet på mig?
Jag kommer inte på något fel just nu.
3. Varför engagerar ni er så i mig om ni tycker att jag är så dålig?
För att du är synlig, du når ut med åsikter som de flesta inte kommer någonstans med. Du är också en mer eller mindre kändis där det är tillåtet att ge uttryck för negativ kritik. Det är det för det mesta inte med t ex "vanliga bloggare". Kanske också att det är omväxlande att någon gång få säga emot ordentligt, ge någon kritik, istället för att hålla tyst med det som inte är instämmande.
4. Jag vet en massa skribenter/skådisar/artister som jag tycker är dåliga. Men inte ägnar jag dyrbar tid åt dem. Varför lägger ni ner tid på att läsa mig när ni tycker att jag är dålig?
Jag tycker egentligen att det är positivt att man kan få läsare som ogillar det man skriver. Det är då det finns möjlighet att påverka läsarna, få fram sitt budskap. Att bara få de som tycker man är bra, innebär oftast att man bara når de "redan frälsta". En anledning att läsa någon som man ogillar kan ju vara att det är intressant för en själv att testa sina motargument och se om de håller, vare sig testet sker offentligt eller tyst i huvudet. Jag tror i grunden inte att du är dålig när kritiska människor lägger tid på dig, snarare att du skriver något som de vill bemöta av något skäl.
5. Ni tycker att jag är obegåvad, det är helt okej, men ger ni er på alla andra som ni också tycker är obegåvade? Mailar ni dem och skriver hatiska saker?
Nej, jag brukar inte ge mig på de som jag tycker är obegåvade. Det är normalt inte tillåtet heller, enligt "ettiketten". Av någon anledning verkar det däremot vara ok när det gäller personer som på något sätt är mer eller mindre kända. Politiker, såpadeltagare, krönikörer, skådespelare osv. Det anses att de ska tåla att bli kritiserade som de personer de är eftersom de valt att bli offentliga. Jag tycker inte att det är ok. T ex blev jag illa berörd av omdömena som fälldes om Linda Rosing.
6. Ni tycker jag ska sluta skriva, men alla som gillar mig, ska de inte ha rätt att läsa och gilla mig?
Det finns ingen rätt att läsa någon. Bara en möjlighet om den som skriver väljer att publicera det. Känslor och tankar är helt upp till var och en och är bara offentliga i den mån vi vill ha dem offentliga.
Slutord: Jag tillhör inte målgruppen i Hata-Linda enkäten.. Jag tycker att alla som vill ska få skriva vad de vill. Inte alltid var de själva vill, men grundprincipen att man ska få göra det någonstans. Läsare har full rätt att välja att läsa vad de vill och få vilka känslor/tankar som helst. Det som är mer tveksamt är hur stor rätt man har att ge luft åt sina känslor.
Hålla koll och gömma sig leken
En lek som jag inte leker är "hålla koll och gömma sig leken". Någon gång kanske jag fattar vitsen med det och ser det roliga i det.
Den enda kollen jag har på min hemsida är hur många som är inne varje dag och hur många av dem som är unika besökare, det finns med automatik på "blogghotellet". Kollar den rätt så sällan, bara ibland när jag uppdaterar. Jag har alltså ingen koll på varifrån någon kommer, vad besökarna har för ip-nummer, hur länge de stannar på sidan, vart de surfar vidare osv. Alla är välkomna att besöka min sida, vare sig de gillar innehållet eller inte.
Jag anser också att alla öppna sidor på nätet är tillåtna för mig och vem som helst att besöka. Något tillstånd eller redogörelse för om jag besöker vissa sidor eller inte anser jag att ingen behöver.
Varför det här inlägget? Ja, det är ett inlägg bland flera andra. Eftersom jag inte har någon internetuppkoppling hemma för tillfället så blir mina inlägg korta eller åtminstone snabbskrivna. Och det här passade bra som kort och lätt inlägg. En annan är att jag nu när jag surfar med olika ip-nummer fått frågan om jag besökt vissa sidor. De som frågar svarar jag sanningsenligt, men jag förstår ärligt talat inte varför det frågas. Än mindre förstår jag varför man håller koll på vem som besöker sidan och då ser att mitt vanliga ip-nummer saknas bland besökarna. Däremot ser jag ip-numret på de som skriver kommentarer om jag vill se det, fast det har jag heller aldrig kollat.
Nu skriver jag om vanliga besökare. Att man kollar otrevliga kommentarer osv förstår jag. Däremot inte intresset att hålla koll på vilka människor som besöker sidan.
Men det är mycket jag inte förstår och inte är så intresserad av att förstå. Det här hör till det. Jag vet inte vad som skulle få mig att kolla vilka som besökte min sida. Jo, kanske om jag var kär och ville kolla om mannen jag var kär i besökte min sida och läste mina kärleksmeddelanden. Nu är jag inte kär och jag har hittills aldrig skrivit ett kärleksmeddelande på nätet, så det blir nog aldrig någon kolla ip-nummer lek för mig.
Jag erkänner: Jag är nyfiken på varför man håller koll på vem som besöker sidan. De som frågat mig har jag frågat. Och fått svaret, för att det är kul och för att se om jag fortfarande är intresserad av att läsa på sidan. Är det därför man kollar ip-nummer, eller finns det andra anledningar?
Vad är då syftet med att dölja att man besöker vissa sidor? De ligger ju öppet så det är väl meningen att de ska besökas, eller?
Det här inlägget väljer jag återigen att skriva något jag egentligen ogillar att skriva för det är så självklart för mig att det är så att det ska inte behöva skrivas: Alla gör självklart precis som de vill med sin hemsida/dagbok/blogg eller vad det är när det gäller att kolla ip-nummer osv.
Den enda kollen jag har på min hemsida är hur många som är inne varje dag och hur många av dem som är unika besökare, det finns med automatik på "blogghotellet". Kollar den rätt så sällan, bara ibland när jag uppdaterar. Jag har alltså ingen koll på varifrån någon kommer, vad besökarna har för ip-nummer, hur länge de stannar på sidan, vart de surfar vidare osv. Alla är välkomna att besöka min sida, vare sig de gillar innehållet eller inte.
Jag anser också att alla öppna sidor på nätet är tillåtna för mig och vem som helst att besöka. Något tillstånd eller redogörelse för om jag besöker vissa sidor eller inte anser jag att ingen behöver.
Varför det här inlägget? Ja, det är ett inlägg bland flera andra. Eftersom jag inte har någon internetuppkoppling hemma för tillfället så blir mina inlägg korta eller åtminstone snabbskrivna. Och det här passade bra som kort och lätt inlägg. En annan är att jag nu när jag surfar med olika ip-nummer fått frågan om jag besökt vissa sidor. De som frågar svarar jag sanningsenligt, men jag förstår ärligt talat inte varför det frågas. Än mindre förstår jag varför man håller koll på vem som besöker sidan och då ser att mitt vanliga ip-nummer saknas bland besökarna. Däremot ser jag ip-numret på de som skriver kommentarer om jag vill se det, fast det har jag heller aldrig kollat.
Nu skriver jag om vanliga besökare. Att man kollar otrevliga kommentarer osv förstår jag. Däremot inte intresset att hålla koll på vilka människor som besöker sidan.
Men det är mycket jag inte förstår och inte är så intresserad av att förstå. Det här hör till det. Jag vet inte vad som skulle få mig att kolla vilka som besökte min sida. Jo, kanske om jag var kär och ville kolla om mannen jag var kär i besökte min sida och läste mina kärleksmeddelanden. Nu är jag inte kär och jag har hittills aldrig skrivit ett kärleksmeddelande på nätet, så det blir nog aldrig någon kolla ip-nummer lek för mig.
Jag erkänner: Jag är nyfiken på varför man håller koll på vem som besöker sidan. De som frågat mig har jag frågat. Och fått svaret, för att det är kul och för att se om jag fortfarande är intresserad av att läsa på sidan. Är det därför man kollar ip-nummer, eller finns det andra anledningar?
Vad är då syftet med att dölja att man besöker vissa sidor? De ligger ju öppet så det är väl meningen att de ska besökas, eller?
Det här inlägget väljer jag återigen att skriva något jag egentligen ogillar att skriva för det är så självklart för mig att det är så att det ska inte behöva skrivas: Alla gör självklart precis som de vill med sin hemsida/dagbok/blogg eller vad det är när det gäller att kolla ip-nummer osv.
Malmömöte
Shw har varit här i Malmö. Vi gick bland annat en långpromenad genom stan. Kul att visa någon som uppskattar mitt urval av sevärdheter. Eftersom jag inte har någon internetuppkoppling hemifrån nu och försöker fatta mig kort, så hänvisar jag till Shw:s beskrivning av var vi var. Mitt tillägg är också att vi var in på en som jag tycker fascinerande möbelaffär. Med stora och synliga möbler. Ligger inne i Möllevångshallen, Leonardo centrat.
Ett år - uveckling av Åsiktsmaskinen
Imorgon är det ett år sedan jag skrev mitt första inlägg här i bloggen. Det hette Åsiktsmaskin.
Har jag under året blivit mer Åsiktsmaskinlik än jag varit innan? Jag vet inte, jag tror jag skriver ungefär likadant som jag gjort under åren på nätet. Oavsett om det jag skrivit varit på en hemsida, på ett forum eller här i bloggen. Det är ungefär detsamma. Vissa uppfattningar har jag ändrat, vissa har jag blivit mer övertygad om att jag står för, andra är jag mer tveksam till.
En sak som känns mer och mer rätt är att vara restriktiv med att skriva privat om mig själv. Inte för att det är hemligt, men det känns helt enkelt fel för mig, därför tror jag att utvecklingen för mina skriverier framöver kommer att bli mer och mer mot allmänna ämnen och vad jag tycker i dem, än det kommer att bli vad jag känner och gör. Det lockar mig helt enkelt och ger mig ingenting att lämna ut mig och få kommentarer om mig själv. Hur mycket jag än skulle lämna ut av sig själv så fylls ändå bilden av mig ut med egna uppfattningar om hur jag är. Eftersom jag bara kan ge en mycket platt bild av mig själv på nätet, så överlåter jag därför till andra att fullt ut avgöra vilken bild de vill ha av mig.
Har jag under året blivit mer Åsiktsmaskinlik än jag varit innan? Jag vet inte, jag tror jag skriver ungefär likadant som jag gjort under åren på nätet. Oavsett om det jag skrivit varit på en hemsida, på ett forum eller här i bloggen. Det är ungefär detsamma. Vissa uppfattningar har jag ändrat, vissa har jag blivit mer övertygad om att jag står för, andra är jag mer tveksam till.
En sak som känns mer och mer rätt är att vara restriktiv med att skriva privat om mig själv. Inte för att det är hemligt, men det känns helt enkelt fel för mig, därför tror jag att utvecklingen för mina skriverier framöver kommer att bli mer och mer mot allmänna ämnen och vad jag tycker i dem, än det kommer att bli vad jag känner och gör. Det lockar mig helt enkelt och ger mig ingenting att lämna ut mig och få kommentarer om mig själv. Hur mycket jag än skulle lämna ut av sig själv så fylls ändå bilden av mig ut med egna uppfattningar om hur jag är. Eftersom jag bara kan ge en mycket platt bild av mig själv på nätet, så överlåter jag därför till andra att fullt ut avgöra vilken bild de vill ha av mig.
Om jag ska fira att min blogg är ett år? Nej, jag låter bloggfödelsedagen passera.
Om jag tror att jag bloggar om ett år? Jag vet inte, den dagen det inte är roligt längre så slutar jag.
Om jag tror att bloggen kommer att utvecklas? Nej, jag tror att den kommer att fortsätta ungefär som här. En blandning av det ena och andra. Fast jag önskar att jag jag kunde hitta ett naturligt innischat område och skriva "tyngre, djupare och mer sällan" i det ämnet. Fast än så länge vet jag nte vad det ska vara.
Är jag en åsiktsmaskin då? Det överlåter jag till andra att avgöra. Det är egentligen inte så mycket jag har åsikter om, det mesta skriver jag aldrig något om.
Vad mitt andra inlägg handlade om? Att bo i Kollektiv. I Turning Torso. De som brukar läsa hos mig känner säkert igen det som något som återkommer.
Är jag en åsiktsmaskin då? Det överlåter jag till andra att avgöra. Det är egentligen inte så mycket jag har åsikter om, det mesta skriver jag aldrig något om.
Vad mitt andra inlägg handlade om? Att bo i Kollektiv. I Turning Torso. De som brukar läsa hos mig känner säkert igen det som något som återkommer.
Bloggstafetten
Maj-Britt har nu skrivit ett långt och intressant svar på mitt stafettuppdrag i Bloggstafetten. "Vad är din personliga uppfattning om orsaken till att kvinnor anses oftare bli bedömda efter sitt utseende än män blir?"
Vem är jag?
I inlägget nedan om Bloggstafetten skrev hakke nedanstående kommentar.
"Jag kommer att tänka på en av alla dessa modeller som delar in människor i fyra rutor.
Enligt Myers-Briggs är det viktigt att en grupp har fyra olika typer av människor för att fungera bra. Den drivande som gör ritningen och pekar med hela handen, den logiska som följer givna instruktioner och slår i spik efter spik, exhibitionisten som hoppar upp och ner och hojtar och låter hela världen veta vilka fina spikar vi slår i här borta samt den sociala personen som pratar och kokar kaffe och ser till att alla i gruppen tycker om varandra. Och som under tiden håller i själva spiken för att lämna sitt bidrag till arbetet."
Jag funderar på vem jag är mest. Jag är ibland den drivande som pekar, men få lyder mig. Jag är bra på att följa instruktioner och anser mig vara hyffsat logisk, fast de som känner mig brukar säga att jag är känslostyrd med fötterna för stadigt påjorden. Exhibionisten i mig vill jag utveckla. Jag vill egentligen synas mer än jag gör, istället är jag utslätad och rätt så osynlig. Social person som får alla att tycka om varandra vet jag i varje fall att jag inte är.
Generaliseringar, javisst. Självklart beror det på vilka jag är tillsammans med. Men jag tror att ovanstående beskrivning stämmer bra på mig själv.
Enligt Myers-Briggs är det viktigt att en grupp har fyra olika typer av människor för att fungera bra. Den drivande som gör ritningen och pekar med hela handen, den logiska som följer givna instruktioner och slår i spik efter spik, exhibitionisten som hoppar upp och ner och hojtar och låter hela världen veta vilka fina spikar vi slår i här borta samt den sociala personen som pratar och kokar kaffe och ser till att alla i gruppen tycker om varandra. Och som under tiden håller i själva spiken för att lämna sitt bidrag till arbetet."
Jag funderar på vem jag är mest. Jag är ibland den drivande som pekar, men få lyder mig. Jag är bra på att följa instruktioner och anser mig vara hyffsat logisk, fast de som känner mig brukar säga att jag är känslostyrd med fötterna för stadigt påjorden. Exhibionisten i mig vill jag utveckla. Jag vill egentligen synas mer än jag gör, istället är jag utslätad och rätt så osynlig. Social person som får alla att tycka om varandra vet jag i varje fall att jag inte är.
Generaliseringar, javisst. Självklart beror det på vilka jag är tillsammans med. Men jag tror att ovanstående beskrivning stämmer bra på mig själv.
Ord och länkar
Först avger jag ett löfte att jag resten av månaden inte ska använda orden "ju" och "väl" i min blogg resten av oktober. Utfyllnads och allvarsborttagningsord verkar ha blivit mitt kännetecken.
Sedan ska jag uppdatera min länklista, jag vet att jag varit dålig på det.
Strandtips
Solen skiner, det är en kanonfin höstdag.
Som gjort för att gå genom parkerna till stranden, kolla in havet och tycka att det är skönt att ingen förväntar sig att jag ska ta av mig och bada också. Tror ingen förväntar sig att jag ska bada med kläderna heller. Är inte det kallare förresten än att bada utan kläder? Ska göra en privat vetenskaplig vinterundersökning vid tillfälle.
På stranden ska jag köpa en glass och låta bli att tappa den i sanden.
Nu ska jag i varje fall ut solen och lämna det här internetcaféet med mörklagda fönster.
Bredbandet funkar inte just nu och jag fattar inte supportens frågor så jag är nog utan bredband någon vecka till. Kan inte direkt påstå att jag saknar det. Internetcafét där jag sitter nu har i varje fall generösa öppettider. På helgerna har det öppet från 10.00 till 7.00 så det är inte många timmar som det inte går att surfa och då har jag ju 7-23 öppet. Så det går att surfa dygnet runt ändå. Fast det räcker faktiskt med en mycket kort stund om dagen.
Som gjort för att gå genom parkerna till stranden, kolla in havet och tycka att det är skönt att ingen förväntar sig att jag ska ta av mig och bada också. Tror ingen förväntar sig att jag ska bada med kläderna heller. Är inte det kallare förresten än att bada utan kläder? Ska göra en privat vetenskaplig vinterundersökning vid tillfälle.
På stranden ska jag köpa en glass och låta bli att tappa den i sanden.
Nu ska jag i varje fall ut solen och lämna det här internetcaféet med mörklagda fönster.
Bredbandet funkar inte just nu och jag fattar inte supportens frågor så jag är nog utan bredband någon vecka till. Kan inte direkt påstå att jag saknar det. Internetcafét där jag sitter nu har i varje fall generösa öppettider. På helgerna har det öppet från 10.00 till 7.00 så det är inte många timmar som det inte går att surfa och då har jag ju 7-23 öppet. Så det går att surfa dygnet runt ändå. Fast det räcker faktiskt med en mycket kort stund om dagen.
Moraliska frågor - dömda politiker
Vad får en politiker göra och inte göra?
Får en politiker vara en brottsling, dömas till villkorlig dom och dagsböter? Politikern jag tänker på är Marie Carlshamre.
Att företagare går i konkurs med skulder både till staten och till andra intressenter händer. Mer sällsynt är att det blir en dom om brottslighet, som det blev när det gäller Marie Carlshamre.
Var går då gränsen för vad en politiker får göra? Jag tycker politiker ska vara ett tvärsnitt av befolkningen, en del av befolkningen är kriminella. Alltså borde det väl då också finnas utrymme för att några kriminella ska vara politiker. En villkorlig dom ger ju möjlighet till att fortsätta arbeta. Dagsböter betalas och sedan är det över.
Så, vad är det för politiker vi vill ha?
Jag tycker att Marie Carlshamre ska avgå som politiker, just för att inte skada partiet hon är satt att representera. Å andra sidan tycker jag hon ska fortsätta att jobba, just för att visa att det finns en del brottslingar som jobbar på och visa att de existerar. Frågan är väl om hon är intresserad att jobba som ett bevis för att kriminella och politiker är som vanliga människor.
Undrar vad andra som läser tycker...
Ps. Jag är väl medveten om att domen inte vunnit laga kraft och att hon kan gå fri i en högre distans. Blir det så tycker jag att hon ska jobba kvar. I det här blogginlägget utgår jag från att domen står fast.
Får en politiker vara en brottsling, dömas till villkorlig dom och dagsböter? Politikern jag tänker på är Marie Carlshamre.
Att företagare går i konkurs med skulder både till staten och till andra intressenter händer. Mer sällsynt är att det blir en dom om brottslighet, som det blev när det gäller Marie Carlshamre.
Var går då gränsen för vad en politiker får göra? Jag tycker politiker ska vara ett tvärsnitt av befolkningen, en del av befolkningen är kriminella. Alltså borde det väl då också finnas utrymme för att några kriminella ska vara politiker. En villkorlig dom ger ju möjlighet till att fortsätta arbeta. Dagsböter betalas och sedan är det över.
Så, vad är det för politiker vi vill ha?
Jag tycker att Marie Carlshamre ska avgå som politiker, just för att inte skada partiet hon är satt att representera. Å andra sidan tycker jag hon ska fortsätta att jobba, just för att visa att det finns en del brottslingar som jobbar på och visa att de existerar. Frågan är väl om hon är intresserad att jobba som ett bevis för att kriminella och politiker är som vanliga människor.
Undrar vad andra som läser tycker...
Ps. Jag är väl medveten om att domen inte vunnit laga kraft och att hon kan gå fri i en högre distans. Blir det så tycker jag att hon ska jobba kvar. I det här blogginlägget utgår jag från att domen står fast.
Enkät
Eva Johansson har en enkät om Socialt umgänge på nätet som ska ligga till grund för en uppsats.
Vill någon svara så finns enkäten här.
Uppdatering 051016 klockan 11.55. Jag hittade enkäten på Succè. Easy Pieces har skrivit en del kommentarer om enkätfrågorna.
Vill någon svara så finns enkäten här.
Uppdatering 051016 klockan 11.55. Jag hittade enkäten på Succè. Easy Pieces har skrivit en del kommentarer om enkätfrågorna.
Tiina Rosenberg
Feministiskt Initiativ tilltalar mig inte av flera skäl. Främst för att de, liksom övriga partier, har så svårt att komma fram med ett konkret partiprogram, med mål och konkreta förslag på hur målen ska uppfyllas.
Däremot tycker jag att de vid flera tillfällen har fått obefogad kritik, att personer som haft en framträdande roll fått onödigt mycket fixering vid sin person, att det blivit rubriker av tidigare uttalanden osv.
Fast hon inte skulle ha fått min röst så tycker jag det är trist att Tiina Rosenberg väljer att lämna styrelsen för F1. Färgstarka personligheter behövs, frågan är väl vem som kommer att vilja och framför allt orka vara en aktiv, tongivande politiker idag. Vad är det för krav vi ställer på de som är aktiva, synliga politiker?
Vad är det egentligen för politiker vi vill ha? Jag saknar som jag skrrev i första stycket konkreta mål och konkreta förslag på hur målen ska uppnås. Alltså handlingskraftiga människor. Däremot bryr jag mig oerhört lite om parkeringsböter, obetalda dagisavgifter, gamla uttalanden, alkoholistproblem, sexuell läggning osv. Varför så mycket uppmärksamhet på privatpersonerna?
Däremot tycker jag att de vid flera tillfällen har fått obefogad kritik, att personer som haft en framträdande roll fått onödigt mycket fixering vid sin person, att det blivit rubriker av tidigare uttalanden osv.
Fast hon inte skulle ha fått min röst så tycker jag det är trist att Tiina Rosenberg väljer att lämna styrelsen för F1. Färgstarka personligheter behövs, frågan är väl vem som kommer att vilja och framför allt orka vara en aktiv, tongivande politiker idag. Vad är det för krav vi ställer på de som är aktiva, synliga politiker?
Vad är det egentligen för politiker vi vill ha? Jag saknar som jag skrrev i första stycket konkreta mål och konkreta förslag på hur målen ska uppnås. Alltså handlingskraftiga människor. Däremot bryr jag mig oerhört lite om parkeringsböter, obetalda dagisavgifter, gamla uttalanden, alkoholistproblem, sexuell läggning osv. Varför så mycket uppmärksamhet på privatpersonerna?
Behovsprövning
Nu ska jag skriva om barnbidrag. Jag har inga egna barn och kommer inte att få några heller, utan jag skriver som ekonom och inte som förälder.
Varje gång det diskuteras att barnbidraget ska behovsprövas så ryser jag, t ex här i Belinda Olssons krönika.
Jag förstår resonemanget i sig självt, att de som behöver det mest ska ha, de som inte behöver det ska inte ha. Ändå så anser jag att just barnbidraget ska vara ett bidrag till de som har barn, oavsett inkomst. Ska inte alla få barnbidraget, tycker jag man kan ta bort det istället. Lägga det som en del i socialbidraget eller vad det nu blir.
Varför? Eftersom jag under rätt många år har haft hand om löner och hört resonemangen som varit. Önskemål om att skjuta på övertidsutbetalningar, löneökningar. Arbetstidsökningar vill man göra, men behöver räkna på ifall då inte bostadsbidraget ska minskas, att inte dagisavgifterna ska öka (när det var inkomstbaserat) osv.
Förutom att det ska byggas upp ett kontrollsystem, att man ska behöva diskutera negativa konsekvenser av en löneökning känns som energiförstörelse.
Att överhuvuvdtaget komma i en situation där man ska kalkylera med att en inkomstökning kan innebära en minskad standard anser jag strider helt mot naturligt tänkande.
Varje gång det diskuteras att barnbidraget ska behovsprövas så ryser jag, t ex här i Belinda Olssons krönika.
Jag förstår resonemanget i sig självt, att de som behöver det mest ska ha, de som inte behöver det ska inte ha. Ändå så anser jag att just barnbidraget ska vara ett bidrag till de som har barn, oavsett inkomst. Ska inte alla få barnbidraget, tycker jag man kan ta bort det istället. Lägga det som en del i socialbidraget eller vad det nu blir.
Varför? Eftersom jag under rätt många år har haft hand om löner och hört resonemangen som varit. Önskemål om att skjuta på övertidsutbetalningar, löneökningar. Arbetstidsökningar vill man göra, men behöver räkna på ifall då inte bostadsbidraget ska minskas, att inte dagisavgifterna ska öka (när det var inkomstbaserat) osv.
Förutom att det ska byggas upp ett kontrollsystem, att man ska behöva diskutera negativa konsekvenser av en löneökning känns som energiförstörelse.
Att överhuvuvdtaget komma i en situation där man ska kalkylera med att en inkomstökning kan innebära en minskad standard anser jag strider helt mot naturligt tänkande.
Lura försäkringskassan
Idag var det en artikel om en kvinna som under flera års tid låtsats vara sjuk i schizofreni.
Jag tycker artikeln hade några klara poänger. För det första tycker jag det var befriande med en specialist, Hans Bendz, som öppet säger "Psykiatrin är svår och den bygger på vad folk berättar, vi har inga objektiva diagnostiska metoder. Om folk ljuger och spelar underliga, hur ska vi veta att de ljuger och spelar teater? Jag tror att det finns en övertro på psykiatriska diagnoser, för vi gör naturligtvis missar.
För det andra tycker jag det är märkligt av Försäkringskassan att inte polisanmäla ett bedrägeri. Emellanåt har de tendenser till jakt på människor för småsaker, här är ett medvetet brott som de underlåter att anmäla. Bra att sådant också kommer fram.
Jag tycker artikeln hade några klara poänger. För det första tycker jag det var befriande med en specialist, Hans Bendz, som öppet säger "Psykiatrin är svår och den bygger på vad folk berättar, vi har inga objektiva diagnostiska metoder. Om folk ljuger och spelar underliga, hur ska vi veta att de ljuger och spelar teater? Jag tror att det finns en övertro på psykiatriska diagnoser, för vi gör naturligtvis missar.
För det andra tycker jag det är märkligt av Försäkringskassan att inte polisanmäla ett bedrägeri. Emellanåt har de tendenser till jakt på människor för småsaker, här är ett medvetet brott som de underlåter att anmäla. Bra att sådant också kommer fram.
Bloggstafetten: Vad är viktigast - den som slår i spiken eller den som gör ritningen?
Jag har från Deep Ed fått rubrikens fråga i Bloggstafetten.
Mitt svar är: Den som håller i spiken. Anledningen till svaret är att en ritning är ändå bara en skrivbordsprodukt. Visst är den viktig, men i slutändan är det ändå det praktiska resultatet som räknas, oavsett vad den teoretiska produkten handlar om. En duktig spikslagare kan kompensera en usel ritning. En bra ritning kan inte kompensera om den som slår i spiken inte behärskar sitt hantverk.
För mig är det helt enkelt självklart att praktikerna slår teoretikerna när det gäller det mesta.
Kort svar? Ja, det är ett kort svar, men jag tycker det korta svaret innehåller en lång och för mig självklar tankekedja.
Eftersom det saknas en fungerande aktuell lista i bloggstafetten så vet jag inte vem jag vidarebefordrar nedanstående stafettfråga till:
Vad är din personliga uppfattning om orsaken till att kvinnor anses oftare bli bedömda efter sitt utseende än män blir?
Uppdatering 051012 klockan 19.38. Bloggstafetten lämnas vidare till Fredrik på Organiserat Kaos.
Mitt svar är: Den som håller i spiken. Anledningen till svaret är att en ritning är ändå bara en skrivbordsprodukt. Visst är den viktig, men i slutändan är det ändå det praktiska resultatet som räknas, oavsett vad den teoretiska produkten handlar om. En duktig spikslagare kan kompensera en usel ritning. En bra ritning kan inte kompensera om den som slår i spiken inte behärskar sitt hantverk.
För mig är det helt enkelt självklart att praktikerna slår teoretikerna när det gäller det mesta.
Kort svar? Ja, det är ett kort svar, men jag tycker det korta svaret innehåller en lång och för mig självklar tankekedja.
Eftersom det saknas en fungerande aktuell lista i bloggstafetten så vet jag inte vem jag vidarebefordrar nedanstående stafettfråga till:
Vad är din personliga uppfattning om orsaken till att kvinnor anses oftare bli bedömda efter sitt utseende än män blir?
Uppdatering 051012 klockan 19.38. Bloggstafetten lämnas vidare till Fredrik på Organiserat Kaos.
Några länkar
Några länktips.
Nina Jansdotters blog och även hennes hemsida, Hennes hemsida har mycket som handlar om begreppet Personlig Coaching, t ex kommunikation, karriär och nätverkande. En parentes är att hennes hemsida var en av de första som jag läste, sedan har jag bara varit inne på den enstaka gånger. Det är en sida som är väl värd ett besök.
Knuff - en bra söksida, med aktuella sökningar och liknande inom bloggar. Ger dig helt enkelt en Knuff vidare.
Wombri - Women`s Business Research Institute. Ett förändringsinriktat forskningsinstitut kring kvinnors yrkesliv och karriärer.
50 ord och en bild - en bild presenteras och sedan kan man skriva en bildtext på max 50 ord till den. Roligt och kreativt.
Nina Jansdotters blog och även hennes hemsida, Hennes hemsida har mycket som handlar om begreppet Personlig Coaching, t ex kommunikation, karriär och nätverkande. En parentes är att hennes hemsida var en av de första som jag läste, sedan har jag bara varit inne på den enstaka gånger. Det är en sida som är väl värd ett besök.
Knuff - en bra söksida, med aktuella sökningar och liknande inom bloggar. Ger dig helt enkelt en Knuff vidare.
Wombri - Women`s Business Research Institute. Ett förändringsinriktat forskningsinstitut kring kvinnors yrkesliv och karriärer.
50 ord och en bild - en bild presenteras och sedan kan man skriva en bildtext på max 50 ord till den. Roligt och kreativt.
Mailande samt lite utveckling av föregående bloggpost
Flera som kommenterat i inlägget nedanför har tagit upp det här med att skriva och besvara mail.
Jag har ingen policy för det privat. På jobbet svarar jag. För det mesta rätt så fort, oftast samma arbetsdag. Privat svarar jag oftast rätt så fort, enligt mig själv i varje fall.
När jag började på nätet så "hittade" jag ett antal människor som jag mailade med. Det fungerade mer som "vanliga" brevvänner. Man skrev ett mail som var som ett vanligt brev. Oftast inga smileysar, riktiga hälsnings och avslutsfraser, inga förkortningar osv. Svarsintervallen varierade, men det var sällan det var med vändande mail. Skulle gissa att snittiden på att svara var 5 dagar till en vecka. Jag kan inte heller minnas att innehållets form diskuterades, att det var svårt att förstå, att det var missförstånd, att ironi missuppfattades osv. Flera av dem har jag fortfarande kontakt med, men kontakterna har förändrats av olika skäl och på olika sätt.
Jag tycker utvecklingen under de cirka 6 år jag haft internet har gått till fler och kortare mail. Mailen med några rader, en konkret fråga svarar jag oftast på inom något dygn. Däremot har jag fått svårare och svårare att svara på längre mail, med mer invecklade tankegångar. Inte för tidsåtgången utan för att jag vet att jag inte kan få fram vad jag menar och att det oftast är omöjligt att hålla en rak linje i dem. Troligen har jag blivit sämre på att uttrycka mig med åren. De mailen har jag svårt att besvara och vet att jag ofta inte lever upp till förväntningarna, vare sig i snabbhet att svara och i innehållet i mailen. Därför har jag kommit på mig själv med att medvetet undvika att ens försöka utveckla de mailen.
Ovanstående har inte heller med den egentliga tidsåtgången att göra, utan mer att det kräver mer energi än jag är villig att ge.
För mig handlar t ex inte att svara på mail, kommentarer osv om tidsåtgången i sig själv. Att svara på kommentarer handlar om ett fåtal minuter per dag, vilket är ungefär vad det egentligen tar att svara på mail också. Skriva något forumsinlägg, blogginlägg handlar också om minuter. Att sitta med i en ideell styrelse, ha någon annan slags förtroendepost handlar ofta om x-antal timmar om året. Det var mest det jag tänkte på med tidsbristen. Där tycker jag det är lämpligt att tänka efter före om man är villig att avsätta tid och hur mycket tid. Hinner man inte eller orkar inte, så tycker i varje fall jag att det är lämpligtare att avsäga sig uppdraget än att inte göra något alls. Främst för att jag tycker att man smutser ner sitt namn genom att inte göra något av en post, men också för att det kan innebära att andra får göra mer jobb, vilket inte är respektfullt mot de andras tid. Alternativt att verksamheten blir lidande. En verksamhet som måste tvångsrekrytera "namn" till olika poster, har sällan något större existensberättigande. Ofta bättre att avveckla, än att låta något föra en tynande tillvaro med oengagerade människor.
Jag har ingen policy för det privat. På jobbet svarar jag. För det mesta rätt så fort, oftast samma arbetsdag. Privat svarar jag oftast rätt så fort, enligt mig själv i varje fall.
När jag började på nätet så "hittade" jag ett antal människor som jag mailade med. Det fungerade mer som "vanliga" brevvänner. Man skrev ett mail som var som ett vanligt brev. Oftast inga smileysar, riktiga hälsnings och avslutsfraser, inga förkortningar osv. Svarsintervallen varierade, men det var sällan det var med vändande mail. Skulle gissa att snittiden på att svara var 5 dagar till en vecka. Jag kan inte heller minnas att innehållets form diskuterades, att det var svårt att förstå, att det var missförstånd, att ironi missuppfattades osv. Flera av dem har jag fortfarande kontakt med, men kontakterna har förändrats av olika skäl och på olika sätt.
Jag tycker utvecklingen under de cirka 6 år jag haft internet har gått till fler och kortare mail. Mailen med några rader, en konkret fråga svarar jag oftast på inom något dygn. Däremot har jag fått svårare och svårare att svara på längre mail, med mer invecklade tankegångar. Inte för tidsåtgången utan för att jag vet att jag inte kan få fram vad jag menar och att det oftast är omöjligt att hålla en rak linje i dem. Troligen har jag blivit sämre på att uttrycka mig med åren. De mailen har jag svårt att besvara och vet att jag ofta inte lever upp till förväntningarna, vare sig i snabbhet att svara och i innehållet i mailen. Därför har jag kommit på mig själv med att medvetet undvika att ens försöka utveckla de mailen.
Ovanstående har inte heller med den egentliga tidsåtgången att göra, utan mer att det kräver mer energi än jag är villig att ge.
För mig handlar t ex inte att svara på mail, kommentarer osv om tidsåtgången i sig själv. Att svara på kommentarer handlar om ett fåtal minuter per dag, vilket är ungefär vad det egentligen tar att svara på mail också. Skriva något forumsinlägg, blogginlägg handlar också om minuter. Att sitta med i en ideell styrelse, ha någon annan slags förtroendepost handlar ofta om x-antal timmar om året. Det var mest det jag tänkte på med tidsbristen. Där tycker jag det är lämpligt att tänka efter före om man är villig att avsätta tid och hur mycket tid. Hinner man inte eller orkar inte, så tycker i varje fall jag att det är lämpligtare att avsäga sig uppdraget än att inte göra något alls. Främst för att jag tycker att man smutser ner sitt namn genom att inte göra något av en post, men också för att det kan innebära att andra får göra mer jobb, vilket inte är respektfullt mot de andras tid. Alternativt att verksamheten blir lidande. En verksamhet som måste tvångsrekrytera "namn" till olika poster, har sällan något större existensberättigande. Ofta bättre att avveckla, än att låta något föra en tynande tillvaro med oengagerade människor.
Och det självklara som jag inte anser borde behöva skrivas är att ovanstående är mina tankar och åsikter och jag är väl medveten om att andra inte delar dem.
Tidsbrist och hur orkar de.
Att "inte ha tid" tycker jag är ett intressant uttryck.
Bortsett från riktigt stora projekt som kräver dagar, veckor eller år i anspråk, så tycker jag mer att tidsbrist har blivit ett artighetsuttryck.
Istället för att säga sanningen: Aktiviteten har låg prioriteringen, är ointressant, är tråkig, har för låg prestigenivå eller vad det nu handlar om.
Jag tycker det nästan är komiskt att skylla på tidsbrist, när det gäller saker som tar några minuter i anspråk. Och jag hör det ofta. Inte minst när det gäller sådant som man tagit på sig frivilligt, som just egentligen inte tar någon tid.
Egentligen tycker jag inte att man normalt ska behöva förklara varför man inte gör något. Tidsbrist tycker jag i varje fall är en av de ursäkter jag tycker låter konstruerade.
Ett annat uttryck som är roligt är när någon skriver/säger saker i stil med: Hur orkar de engagera sig i sådana saker? En del människor har energi, det är väl positivt egentligen? Ändå används uttrycket mest i negativa sammanhang. När den som kommenterar det tycker att orken ska läggas på något annat än det som den med för mycket ork lägger den på. Vem kan besluta var andra borde lägga sin energi?
Bortsett från riktigt stora projekt som kräver dagar, veckor eller år i anspråk, så tycker jag mer att tidsbrist har blivit ett artighetsuttryck.
Istället för att säga sanningen: Aktiviteten har låg prioriteringen, är ointressant, är tråkig, har för låg prestigenivå eller vad det nu handlar om.
Jag tycker det nästan är komiskt att skylla på tidsbrist, när det gäller saker som tar några minuter i anspråk. Och jag hör det ofta. Inte minst när det gäller sådant som man tagit på sig frivilligt, som just egentligen inte tar någon tid.
Egentligen tycker jag inte att man normalt ska behöva förklara varför man inte gör något. Tidsbrist tycker jag i varje fall är en av de ursäkter jag tycker låter konstruerade.
Ett annat uttryck som är roligt är när någon skriver/säger saker i stil med: Hur orkar de engagera sig i sådana saker? En del människor har energi, det är väl positivt egentligen? Ändå används uttrycket mest i negativa sammanhang. När den som kommenterar det tycker att orken ska läggas på något annat än det som den med för mycket ork lägger den på. Vem kan besluta var andra borde lägga sin energi?
Skapa jobb
Mia Odabas har idag satt ord på mina tankar om jobbskapande. Det är ju valår och då ska ett av de största problemen minskas, arbetslösheten. Då skapas det jobb. Mer eller mindre konstruerade jobb. Det är ju bra att det skapas arbetstillfällen. Men hur går det att ett valår skapa ett antal jobb som upplevs som riktiga. Som inte bara är ett försöka att frisera statistiken? Är skapade jobb lika attraktiva som jobb som man själv sökt och fått? Jag tror inte det.
Jag tror att de bästa jobben skapas av människors egen kreativitet, av att man brinner för något, hittar en nisch som känns rätt och att man har möjlighet att satsa på det.
Som Mia Odabas uttrycker det: Det är teaterspektakel på högsta nivå, det. För alla vet vi det som ingen vågar säga högt - det är inte politikerna som skapar jobb. Det är faktiskt allas vårt ansvar. Men att föra tillbaka frågan till individen är (kortsiktigt) farligt: Som politiker förlorar man röster, därför är det bättre att underblåsa vår inlärda hjälplöshet. Som journalist måste vi ha en syndabock, vi står på folkets sida och klöser den berömda makten i ögonen. Som individ är det förstås lättare att klaga på allt som inte finns (eller sånt det finns för mycket av), än att göra något av dom förutsättningar som finns.
I stället skådespelar vi på, allihop.
En annan sak som dykt upp för mig på nära håll flera gånger senaste tiden är att a-kassan är en osäkerhetsfaktor. Två exempel: En kvinna som varit arbetslös hittar t ex ett korttidsjobb som varar cirka 5 veckor. Då börjar tjänstemannen på a-kassan varna henne för att ta jobbet, för då kan hon mista a-kassan när hon är tillbaka eftersom hon då inte står till arbetsmarknadens förfogande för ett riktigt jobb. Fast tjänstemannen kan inte svara säkert på vare sig det ena eller det andra. Kvinnan tackade nej till jobbet. Oavsett om tjänstemannen har rätt eller inte, så tycker jag att det är fel att det inte ska vara självklart att ta jobb som man får. Ett annat exempel är en kvinna som ska stämpla, troligtvis en kortare tid, där a-kassan kräver ett intyg på att hon inte är med i styrelsen i en ideell förening. Man frågar alltså inte om omfattningen, vad styrelseuppdraget handlar om osv. Utan vill ha ett intyg på att hon utgått. I det här fallet handlar det om cirka 10 timmars sammanträdestid på ett helår, förlagt till kvällstid.
Varför uppmuntras inte jobbande och aktiviteter för? Allt kontaktbyggande borde ju vara en tillgång i arbetslivet, oavsett om det är kortare eller längre tid?
Jag tror att rådgivning för testande av egna idéer och bollplank för människor med starta eget tankar borde finnas överallt, lättillgängligt. Minst lika lättillgängligt som a-kassan i varje fall. Det finns många med bra idéer, som går att använda på olika sätt.
Uppdatering 051003. Även Erik har skrivit om arbeten Det största hotet mot vår framtid är oss själva.
Jag tror att de bästa jobben skapas av människors egen kreativitet, av att man brinner för något, hittar en nisch som känns rätt och att man har möjlighet att satsa på det.
Som Mia Odabas uttrycker det: Det är teaterspektakel på högsta nivå, det. För alla vet vi det som ingen vågar säga högt - det är inte politikerna som skapar jobb. Det är faktiskt allas vårt ansvar. Men att föra tillbaka frågan till individen är (kortsiktigt) farligt: Som politiker förlorar man röster, därför är det bättre att underblåsa vår inlärda hjälplöshet. Som journalist måste vi ha en syndabock, vi står på folkets sida och klöser den berömda makten i ögonen. Som individ är det förstås lättare att klaga på allt som inte finns (eller sånt det finns för mycket av), än att göra något av dom förutsättningar som finns.
I stället skådespelar vi på, allihop.
En annan sak som dykt upp för mig på nära håll flera gånger senaste tiden är att a-kassan är en osäkerhetsfaktor. Två exempel: En kvinna som varit arbetslös hittar t ex ett korttidsjobb som varar cirka 5 veckor. Då börjar tjänstemannen på a-kassan varna henne för att ta jobbet, för då kan hon mista a-kassan när hon är tillbaka eftersom hon då inte står till arbetsmarknadens förfogande för ett riktigt jobb. Fast tjänstemannen kan inte svara säkert på vare sig det ena eller det andra. Kvinnan tackade nej till jobbet. Oavsett om tjänstemannen har rätt eller inte, så tycker jag att det är fel att det inte ska vara självklart att ta jobb som man får. Ett annat exempel är en kvinna som ska stämpla, troligtvis en kortare tid, där a-kassan kräver ett intyg på att hon inte är med i styrelsen i en ideell förening. Man frågar alltså inte om omfattningen, vad styrelseuppdraget handlar om osv. Utan vill ha ett intyg på att hon utgått. I det här fallet handlar det om cirka 10 timmars sammanträdestid på ett helår, förlagt till kvällstid.
Varför uppmuntras inte jobbande och aktiviteter för? Allt kontaktbyggande borde ju vara en tillgång i arbetslivet, oavsett om det är kortare eller längre tid?
Jag tror att rådgivning för testande av egna idéer och bollplank för människor med starta eget tankar borde finnas överallt, lättillgängligt. Minst lika lättillgängligt som a-kassan i varje fall. Det finns många med bra idéer, som går att använda på olika sätt.
Uppdatering 051003. Även Erik har skrivit om arbeten Det största hotet mot vår framtid är oss själva.
Livslång kärlek?
Linda Skugge skrev i sin krönika igår om kvinnor som väljer att vara hemma med sina barn. Jag har inga tankar om vad som är bäst eller sämst för barnen, däremot så undrar jag över hennes enkätsvar. Kan man verkligen tro på livslång kärlek? Jag kan det inte! Jo, ur ett romantiskt nyförälskat perspektiv kan jag. Men jag kan det inte ur något som helst praktiskt eller ekonomiskt perspektiv. Varför ska just den här relationen jag har fungera när andra relationer går upp i intet.
Det går inte att gardera sig för allt. Men den dagen man väljer att dela bo, kylskåp, ekonomi och framför allt barn med någon har man väl ändå funderat på vad som kan hända och försökt gardera sig ekonomiskt för det som går?
Jag vet att många inte gör det. Även om de har en välbärgad tillvaro som gifta, så har de i stort sett ingenting den dagen de väljer eller tvingade att separera, blir sjuka osv. Ändå är det människor som haft en möjlighet att ha kontroll, möjlighet att planera framåt, möjlighet att se längre än till att det finns mjölk till gröten imorgon också.
Det är en vidareutveckling av mitt inlägg Privatekonomisk kompetens.
Möjligen är jag en oromantisk cyniker, men hellre det än en naiv romantiker.
Det går inte att gardera sig för allt. Men den dagen man väljer att dela bo, kylskåp, ekonomi och framför allt barn med någon har man väl ändå funderat på vad som kan hända och försökt gardera sig ekonomiskt för det som går?
Jag vet att många inte gör det. Även om de har en välbärgad tillvaro som gifta, så har de i stort sett ingenting den dagen de väljer eller tvingade att separera, blir sjuka osv. Ändå är det människor som haft en möjlighet att ha kontroll, möjlighet att planera framåt, möjlighet att se längre än till att det finns mjölk till gröten imorgon också.
Det är en vidareutveckling av mitt inlägg Privatekonomisk kompetens.
Möjligen är jag en oromantisk cyniker, men hellre det än en naiv romantiker.