Brist på humor och brist på dokussåpatittande.
Det är sällan jag tycker att roliga filmer är speciellt roliga. Förstår inte heller alltid humorn i roliga böcker. Roliga historier kan vara roliga ibland, men jag dras inte till dem.
Idag tänkte jag titta på Baren som är i Goa. Baren följde jag mer eller mindre en säsong för några år sedan eftersom jag hade en av de deltagarna på min ICQ-lista. Sedan försökte jag hänga med i Rosa bussarna skildringen, men tröttnade. Har sett första och andra säsongens finalavsnitt i Robinson också. Det är allt som jag sett av dokussåpor. Anledningen till att jag ville se baren från Goa var just att jag var i Goa för inte så länge sedan. I varje fall så missade jag det idag, annat kom emellan.
En av anledningarna till att jag ibland vill följa t ex en dokussåpa är att jag tycker agerande mellan människor är intressant, t ex konflikter.
Igår kväll, förstärkt av idag, står det blixtklart varför jag har så låg vilja att läsa roliga böcker, se roliga filmer, följa dokussåpor, läsa roliga historier. Jag ser det i koncentrerad form på nätet. Jag roas av alla små diskussioner om ingenting, om ett ord här och där, om varför någon uppfattar något som ingen annan uppfattar och varför inte den personen kan välja att uppfatta det som de andra uppfattar det. Det räcker för mig. Fast jag inte deltar själv, bara ibland, så blir jag road av det.
Ja, jag erkänner direkt jag har en mycket enkel form av humor!
Personval en tankelek
Jag brukar emellanåt fundera på det här med ”vanliga människor”. Politiker anses ju t ex inte alltid vara vanliga människor, utan något slags ufon som lever i andra världar och med andra regler. Nämndemän, domare, jurister osv i våra domstolar räknas också dit ibland. De dömer fel helt enkelt.
Jag har skrivit om det förr, som jag tycker jag gjort med det mesta, att jag tycker det är intressant att göra tankeexperimentet att vi skulle ha personval och jag skulle välja vilka människor jag skulle vilja skulle styra Sverige.
Jag har svårt för att välja. Totalt sett vet jag en hel del människors syn på olika frågor, olika grundfilosofier osv. T ex vänners, arbetskamraters, forumdeltagare, kurskompisar, bloggare osv.
Idag när jag tänkte på det kommer jag på två som jag spontant skulle tycka att det skulle kännas rätt att rösta på. De finns båda på min arbetsplats och tillhör inte samma politiska sida. Men det jag går på är att de är uthålliga, de är nyanserade, verbala, de har värme och förmåga att se översiktligt. Något jag har svårt för är snabba, enkla lösningar, vilket jag tycker det vimlar av. Inte minst på nätet.
Livstidsstraff bör vara normen, bada pedofiler i saltsyrabad och piska dem offentligt på torget, kastrera människor utan bedömning. En lång rad människor ska spärras in i fängelser eller in på psykiatriska kliniker, på mer eller mindre lösa utredningar, Svenska poliser bör ha som förstahandsalternativ att skjuta i trängda situationer. Övervaknngskameror ska finnas i stort sett överallt på offentliga platser. Kan man inte bestämma vem som dödade någon så ska båda som fanns på platsen dömas. Sådana människor skulle aldrig få min röst. Nu vet jag ju inte vad nuvarande politiker tycker. Systemet är i varje fall tillräckligt trögt för att det inte blir några omvälvande förändringar under en enda valperiod. Vilket jag är glad för.
Jag tycker flera allmänna åsikter är att vi mer och mer ska lämna det demokratiska samhället, med t ex domstolar som dömer och istället gå in för något mer eller mindre godtyckligt, där känslor och allmänna tyckanden ska vara normen.
Kanske har jag fel? Jag hoppas det!
Walking Tall och Populärmusik från Vittula
Idag har jag sett två filmer på DVD, Walking Tall och Populärmusik från Vittula.
Walking Tall var en actionfilm med precis vad som krävs för att vara en actionfilm. En huvudrollsinnehavare, en enkel story, en tjej, en del skjutande och en bil som brinner. Helt ok och avkopplande film.
Sedan blev det Populärmusik från Vittula. Jag har inte läst boken, läste baksidan och fastnade inte alls för ”ytterligare en nostalgihistoria”, fast många tycker den var helt underbar. Filmen måste jag väl ha läst kommentarer av någonstans, men det är inget jag kommer ihåg, har inte läst något efteråt heller. Jag började se den, såg någon halvtimme, såg om några delar som jag trodde skulle betyda något för den fortsatta handlingen, fortsatte att titta. Ansträngde mig för att hitta någon mening, något roligt, något sammanhang, men lyckades inte. Drog slutsatsen att det kanske inte skulle finnas något sammanhang. Fortsatte sedan att anstränga mig för att orka se klart filmen. Trots stor ansträngning lyckades jag inte. Gav upp när jag tror att det var cirka en kvart kvar.
En rolig scen tycker jag det var, det var när pappan skulle ha något slags man till man prat med sin son som var i pubertetsåldern. Han varnade för några namngivna flickor som han skulle hålla sig ifrån för de var släkt och sedan skulle han hålla sig ifrån några familjer som de var ovänner med. Han prova på att dricka hemma för det var det bästa stället att ta reda på om han hade dåligt ölsinne så han inte började slåss ute. Det var filmens behållning
Jag kan i varje fall inte se att filmen skulle vara bra till något annat än att somna till.
Sedan förstår jag mig inte på mig själv varför jag ska pina mig igenom de filmer jag hyr, när jag stänger av tv-filmer jag inte gillar. Jag får inte mer valuta för pengarna om jag tvingar mig att se något som jag inte vill, tvärtom.
Att vara barn
För en stund sedan hörde jag det igen. Tänk så bra barn har det. Behöver inte ta ansvar och kan leva så bekymmersfritt.
Jag vill inte vara barn igen, absolut inte. Hundra gånger om föredrar jag att vara vuxen. Det som främst slår över för min del är friheten som barn saknar. Nu skriver jag inte om barn som far illa, utan barn som har vad som brukar kallas lycklig barndom, normala hemförhållanden. Vad nu ett normalt hemförhållande är. Jag vill självklart inte vara ett barn som far illa, men jag vill inte heller vara ett barn i ett normalt hem. Jag kan inte se på vilket sätt jag skulle kunna ha det bättre som barn än jag har det som vuxen.
Självklart är det annorlunda att göra tankeexperimentet att flytta mig tillbaka, än det är att vara ett barn som är ett barn. Inte heller när jag tänker på min egen uppväxt finns det inte en enda sak som jag saknar från barnstadiet och skulle vilja byta ut mot något som jag har idag.
För mig är det där med att man har det så bra som barn bara en klyscha. Jag har det i varje fall många gånger bättre som vuxen, med ansvar, med bekymmer osv. Men jag har en annan frihet.
Och sedan kan jag inte heller komma på vad som ”var bättre förr”, som jag tycker är en av de värsta klyschor jag vet. Men det kommer jag nog om att skriva om i ett eget inlägg så småningom.
60 år sedan Auswitsch befriades
Rubriken säger en del av det jag tänker på idag. Däremot kommer jag inte på något att skriva om det så jag lägger bara in några länkar till andra.
Irene skriver en dikt.
Jerry skriver flera bra inlägg.
Monica tar också upp det.
Annica Tiger skriver också om ämnet
Bengt också
Om någon inte redan har tillräckligt med läsning, så finns det självklart mera. Ett ställe är intressant.se
Min syn på mitt bloggande och lite till
Nu ska jag skriva ett inlägg till om att blogga och sedan ska jag inte skriva något mer om det, i varje fall inte det närmaste halvåret.
Senaste dagarna har jag från flera håll fått tips om någon mailinglista och om ett nytt forum för bloggare.
Efter att ha funderat några timmar har jag kommit fram till att det är dags för en bekännelse. Jag är en bloggare som är helt ointresserad av att blogga. Jag tycker det är roligt att skriva och att diskutera, både muntligt och skriftligt, och att få ta del av andras erfarenheter och kunskaper. Jag tycker också att det är roligt att få ta del av andras kommentarer, alltså bara läsa diskussioner. Att skriva i en blogg är ett enkelt sätt för mig att publicera det jag skriver. Däremot är bloggandet i sig själv helt ointressant. Jag skulle lika gärna kunna fortsätta att skriva på min hemsida. Det var ingen större skillnad. Lika enkelt att publicera, ungefär lika många besökare, ungefär lika många kommentarer på det jag skrev. Fast nu tycker jag om min blogg, funderar på att ha en till, men jag anser fortfarande att själva bloggandet inte är intressant. Det är skrivandet och läsandet,som är intressant, liksom responsen och ibland även brist på respons. Många gånger är det kommunikationen, eller brist på kommunikation och förståelse, som gör det dynamiskt. Möten mellan människor och det tycker jag är roligt.
Jag har aldrig gillat mailinglistor. Ogillar den interna känslan och har aldrig upptäckt någon direkt fördel med dem. Egentligen tror jag att det passar mig bäst att skriva på ett forum. Ett allmänt ställe som är upplagt för kommentarer, som besöks av rätt många olika människor, där det kommer nya och gamla försvinner, där det finns en dynamik. Slutna avdelningar ger mig också en instängdhetskänsla, jag föredrar öppenhet. Där allt som faller någon in är ok att ta upp, högt som lågt, och där den som känner för det ger respons, eller självklart låter bli. Tyvärr har jag inte hittat något de senaste åren som jag tyckt det varit speciellt roligt att vara aktiv på mer än sporadiskt.
Det som jag skriver på min eller andras ställen på nätet är sådant jag kan säga var som helst och låta vem som helst läsa. Vill jag ta upp något som inte är lämpat för alla, så tar jag det privat, via mail, andra sätt att privatmessa. För mig finns inget mellanting. Antingen offentligt eller privat. Det finns ingen halvprivatsfär för mig på nätet, t ex i form av mailinglistor med utvalda medlemmar eller slutna forumsdelar.
Det är mitt sätt att se på bloggning och lite runt omkring.
När jag skrev det här kom jag att tänka på något roligt. En forumsmedlem, uppfriskande och diskussionsvillig, brukade ibland när det hettade till att uppge sina källor som privata ICQ-meddelanden och hemliga mailinglistor. Det är tunga källor!
Pingningar
Det är inte ofta jag skriver om bloggandet i sig själv för jag tycker det är rätt så ointressant. Det är det som skrivs som jag tycker är intressant.
Jag pingar endast Nyligen. Jag pingar inte längre alla inlägg utan de som jag tycker är "något nytt skrivet av mig själv". Jag pingar alltså inte frågor som Fredagsfyran, foton på mig sjäv, frågeformulär av mig mig själv osv. Det är min bedömning av vad jag vill pinga.Troligen kommer jag att pinga ännu mer sällan framöver. Jag tycker att vissa inlägg räcker det med att de finns där nästa gång någon kommer in på min sida oavsett om jag pingat eller inte.
Det är min bedömning och mitt val. Andra pingar alla sina inlägg. Det som jag undrar över är varför man pingar när det inte är något nytt skrivet. Alltså samma inlägg som tidigare, åtminstone som det ser ut, testinlägg pingas osv. Är det för att det går med någon slags automatik eller är det för att man vill visa att det finns nya kommentarer, rättelser i texten osv? Det är ingen kritik, utan bara en nyfiken fråga.
Det här inlägget kommer jag inte att pinga.
Det drabbar inte mig?
Det drabbar inte mig? Det resonemanget har jag svårt att förstå, eller det kanske inte är det beteendet handlar om.
Jag tror inte jag är någon person som generellt oroar mig speciellt mycket för att bli sjuk, skadad eller att det ska hända något. Ändå så är mitt eget resonemang mer åt andra håller. Varför skulle just jag inte bli sjuk, skadad eller varför skulle just jag vara förskonad?
Jag har tänkt på det när det gäller t ex resor. Jag, som de flesta andra, väljer t ex att inte åka på semester till länder som det är krig i, där det är allmän oro osv. Sist jag reste bokade jag en vanlig charterresa till Goa. För mig var det självklart att kolla försäkringar och vaccinationer. Det jag tänkte på när det gällde försäkringen var inte att det skulle komma en jättevåg och skada mig och spola iväg alla mina tillhörigheter. Det jag tänker är mer att jag kan bli sjuk, jag kan råka ut för t ex en bilolycka, en bussolycka, trampa på en spik, bli biten av en hund som kanske till och med är rabiessmittad, jag kan bli rånad, tappa bort pengar osv. För att ha ett bra skydd valde jag att betala för försäkring. Jag kollade också vad jag behövde för vaccinationer. Första beskedet var att det inte behövdes mer än det jag redan har. Andra var att det rekommenderades även malariatabletter, vilka jag tog.
Det som fascinerar mig är att det finns ett antal som väljer att inte kolla försäkringar innan de reser. Vilka tror de då ska betala eventuella sjukdomskostnader? Svenska staten?
När det gäller vaccinationer har jag hört resonemanget att det är ”för dyrt”, ”jag gillar inte sprutor”, ”det går att bota om jag eventuellt blir smittad”, ”risken är liten”. Om jag inte har råd med kringkostnaderna hade jag funderat på att avstå till jag hade råd. Jag gillar inte heller sprutor, men jag kan tänka mig antalet jag stick jag kanske skulle bli tvungen att utstå vid t ex en hepatitsmitta. Även om det går att bota så tycker jag det är helfel när människor som kunnat undvika att bli sjuka ska belasta sjukvårdens resurser, förutom att t ex malaria inte är en speciellt romantisk sjukdom som den ibland framställs som i böcker, ”jag fick en släng av malaria och mitt i feberyrorna dök det upp en snygg, kompetent läkare som den smittade senare gifte sig med”, det är istället en väldigt plågsam sjukdom.
Jag tror väldigt långt på människans egen vilja och förmåga att ta ansvar, men mer och mer har jag funderat på att vi inte vill använda kunskaper till att t ex hålla oss friska, försöka ha vår ekonomi under kontroll osv. Jag vet att livet inte alltid är så lätt, men vissa saker är lätta, t ex att kolla våra försäkringar.
MKB:s svarta lista.
Malmös kommunala bostadsbolag, MKB, har en ”svart lista” på människor som inte är önskvärda hos dem. Listan innehåller kränkande omdömen. Citat från Sydsvenskans artiklar:
"har en bror som är en riktig bråkstake", "samröre med missbrukare på Törnrosen och Annelund", "misstänks vara bosnisk Z" eller "klent begåvad och mycket ensam". I registret har personalen samlat uppgifter om bland annat skulder, hudfärg, skvaller, etniskt ursprung med mera.
I registret har personalen samlat uppgifter om bland annat skulder, hudfärg, skvaller, etniskt ursprung med mera.Sydsvenskan konfronterade flera chefer med att det skulle finnas en sådan lista. Cheferna förnekade först att det fanns en sådan lista. Listan presenterades, det är ett omfattande material. Två fullmatade pärmar med namn, personnummer, adresser och varför de svartlistas.
I morse beslutade överåklagare Sven-Erik Alhem att inleda en förundersökning. MKB:s styrelse har idag haft krismöte och vid en presskonferens meddelades att MKB ska göra en egen polisanmälan.
Det är ett grovt brott mot PUL, det tror jag i stort sett varenda en med den allra minsta utbildning eller nätanvändarvana vet. Jag tycker också det är mycket allvarligt. Jag skulle inte vilja att någon anställd på ett fastighetsbolag t ex registrerade sin egen uppfattning om min psykiska hälsa.
Återigen ett exempel på när en rad människor inte visar något som helst civilkurage. Chefer och medarbetare som inte har kontroll, tid eller kunskap att kunna sätta stopp när det ens finns en antydan om ett sådant register. Vem med någon som helst utbildning eller allmänbildning kan idag hävda att man inte vet om att sådana register inte får upprättas? Hur många har vetat om registret? Det måste ha varit rätt så många, eftersom det bland annat är uppbyggt av skickade mail med mera. Jag kan förstå att en mindre fastighetsägare för någon slags anteckningar med personliga omdömen för sig själv. Här handlar det om ett av de större fastighetsbolagen med egen tillgänglig juridisk personal.
Jag tycker det är tragiskt. MKB har gjort mycket bra i Malmö, bland annat jobbat just för att få fungerande boendemiljöer, bra lekplatser, rent och snyggt osv. Så oerhört klantigt att göra sådana här riktigt grova övertramp.
Till slut kan jag inte låta bli att dra lite på munnen åt sydsvenskans uttryck "MKB:s underrättelsetjänst".
Malmö - Tahonga
Tahonga ska läggas ner. Tahonga är stället där kvällen avslutas efter andra ställen. En riktig blandning av människor, unga, gamla, malmöbor, affärsresenärer. En pianobar där det spelas det mesta och ofta någon sjunger med.
Framför allt tror jag Tahonga är stället som bekräftar att vi är , män som kvinnor, sexobjekt. För mig räcker det ofta med en kvart på Tahonga så har jag fått bekräftat att det finns någon som vill ha mig i sängen. Den bekräftelsen brukar jag inte få så ofta!
Frågor och svar
Lista om mig. Jag har hämtat min hos Carina.
Vad heter du? Åsa
I mellannamn då? Gunilla
Vart bor du? Malmö.
Trivs du där? Ja.
Brukar du läsa horoskop, isåfall brukar de stämma? Läser inte horoskop
Äger du några converseskor? Nej.
Favoritdjur? Hund och häst
Vad spenderar du dina pengar på? Räkningar och mat
Senaste konserten? I Goa, citar och trummor.
Festar du mycket? Nej.
Sprit, cider, vin eller öl? Vin
Brukar du bli för full? Nej
Antal kuddar i sängen? Två
Äter du frukost? Ja
Kan du baka bullar? Nej, handlar på konditori
Har du varit med i scouterna? Nej
Bläck eller blyerts? Bläck.
Vad har du för mobiloperatör? Tele2, men använder inte mobilen
McDonald’s eller Burger King? Mc Donalds, men tror inte jag kommer att äta där mer.
Är du allergisk mot något? Nej
Müsli eller corn flakes? Musli
Äger du ett busskort? Nej
Dricker du blå, grön eller röd mjölk? Gul, minimjölk till gröt. Dricker inte mjölk
Vad åt du till frukost? Juice, gröt,mjölk, macka
Hur ser du ut idag? Svarta byxor, svaglila polotröja
Har du haft sex idag? Nej.
Nästa mål i ditt liv? Hemligt
Roligaste resa? Tågluffningen i Turkiet
Vad såg du senast på tv? Nyheter
Hur svarar du i mobilen? Med mitt hela namn, fast jag svarar aldrig.
Vem ringde du senast? J.
Vad sa den du ringde? Vad trevligt vi hade häromkvällen
Antal timmar sömn i natt? 7 timmar
Sov du ensam? Ja, gör jag alltid
Har du besökt Pajala? Nej.
Brukar du snusa? Nej.
Vad innehåller din favoritnattmacka? Jag brukar inte äta nattmackor.
Tycker du om din pappa? Ja, mycket.
Allmänbildning del 2
Jag skrev om allmänbildning häromdagen. Då handlade det mest om nyhetsallmänbildning. Idag har jag funderat på ljud och allmänbildning.
Jag tror att det undantagslöst varit smällande ljud här varenda kväll åtminstone sedan Lucia. Det mesta var självklart mellan jul och trettonhelgen. Ikväll har det smällt 2-3 gånger senaste timmarna. Jag antar att det är överblivna nyårdssmällare. Men om det inte är det? Hör det till allmänbildningen att märka skillnad på t ex ett skott, en bomb, ett billjud? Jag vet inte om jag skulle märka någon skillnad. För 1-2 år sedan lät det som en riktig bomb smällde härute. Snabbt kom det utryckningsfordon, gatan spärrades av, det var poliser och brandmän utanför. Jag frådade de som stod närmast vad som hade hänt. De sa att de inte visste men att de hade hört att det skulle ha smällt en bom i go-cart lokalen här mitt emot. Det var ingen bomb och det var inte i go-cart lokalen. Det var en kebab/falaffelvagn som hade en gasoltub som exploderat. Det är alltså inte så lätt att höra skillnad på olika ljud.
På vintern är det oftast tyst här utanför. På somrarna är det rätt mycket liv här. Diskussioner p gatan, människor skriker, skrattar, spelar musik, reparerar bilar, har picknickar osv. Just skriken har jag svårt för. Ibland vet jag inte om de grälar, diskuterar, slåss, har sex eller bara för oljud för sig själva. Hör det till allmänbildningen att höra skillnad på olika sorters skrik?
Tre lyckligaste händelserna?
Zorm fick på en intervju fråganVad skulle dina vänner säga om dig om de var här nu?
Det fick mig att tänka på en intervju som jag var på för skulle tro runt 10 år sedan då jag fick frågan: Vilka är de tre lyckligaste händelserna i ditt liv? Hon återkom sedan till den frågan om och om igen. Jag kände det som att det var det viktigaste under hela intervjun.
Den frågan dyker upp i mitt inre med mer eller mindre jämna mellanrum. Jag har fortfarande inget svar. Den enda jag kom på då var så privat att det absolut inte passade på en arbetsintervju och det är inget jag vill skriva här heller. Det jag till slut svarade var att jag inte kom på tre händelser som utmärkte sig från andra lyckliga händelser. Jag har inte bättre svar nu fast det gått så många år. Det är kanske ytterligare ett bevis för att jag lever rätt så neutralt och att mina svängningar mer går neråt än uppåt.
Jag hade frågan ute på ett forum för några år sedan. Svaren där var bland annat att få barn, bröllopet, första orgasmen med stora kärleken och att ta mc-kort.
Undrar hur många, åtminstone barnlösa, som spontant kommer ihåg de lyckligaste stunderna och av dem kan plocka ut de tre största.
Allmänbildning
Jag har aldrig betraktat mig själv som allmänbildad. Jag är inte riktigt bra på något och om väldigt mycket kan jag inte ens tillräckligt för att hänga med en vanlig vinkvälls eller fikarumsstund. Jag har Sydsvenskan som papperstidning hemma. Jag kollar den även på nätet varje dag. Dagligen tar jag även fram nätupplagen av Aftonbladet och Expressen även om det är sällan jag läser någon artikel där. I varje fall några gånger i veckan öppnar jag även nätupplagorna av Dagens Nyheter, Berlingske och Ekstrabladet. Jag läser en del bloggar, jag ser lite på tv, jag pratar med andra varje dag. Ändå så verkar inte speciellt mycket fastna. Jag kan till exempel inte utan hjälp namnge 7 fotbollsspelare i landslaget, 7 deltagare i årets dokussåpor, namnet på 7 svenska programledare i tv. Jag tror inte heller jag skulle kunna namnge 7 svenska böcker som kom ut under 2004. Inte filmer heller. Jag kan namnet på partilearna men tror jag skulle få mycket svårt att sätta namn om jag skulle få en lista där jag skulle ange ministrar. Jag kan namnen på kungafamiljerna i Danmark och Sverige. Vet vad kronprinsessans pojkvän heter i förnamn, men inte vad de andra tvås kärlekar heter.
Jag är dålig på historia, urusel på musik, dålig på att känn igen människor. Jag är alltså inte allmänbildad på något sätt egentligen.
Vad är allmänbildning för dig? För mig är det att ha så pass mycket koll på tillvaron runt omkring att det går att hänga med i pratet utan att för den skull behöva tillföra något nytt.
Eurotrip och Super Size Me
Igår hade jag tänkt hyra Super Size Me. Den fanns inte inne och jag kollade lite snabbt i Nyhetsfyrkanten för jag hade lite bråttom. Där såg jag en film som jag hörde någon rekommendera på lunchrestaurangen häromveckan. Hon och hennes pojkvän "skrattade så de inte kunde resa på sig". Filmen heter Eurotrip och den hade något speciellt. Den är den absolut tråkigaste film jag någonsin sett. Började se den igår kväll, men stängde av den när jag upptäckte att jag hellre lästa kändisartiklarna i Expressens nätupplaga. Eftersom jag betalt 35 kronor för att se den så såg jag den imorse istället. Från början. Det är en komedi som inte har ens 15 sekunders roligheter i sig. Jag skäms över att jag bidragit till att någon som haft med filmen att göra får ens en enda krona.
Idag gick jag en riktig långpromenad för att få tag på Super Size Me. Jag äter sällan på McDonalds. Ibland på sommaren brukar jag fika, äta någon halvfrukost där, för jag gillar att sitta på deras uteservering. Filmen var rolig och samtidigt lite obehaglig. Så lätt och fort det går att förstöra något som det tar lång tid att bygga upp. Det är säkert inte så många som äter samtliga sina måltider på snabbmatsrestauranger. Men hur många av oss äter inte periodvis fel på många sätt? Jag fick i varje fall en kick åt rätt håll för mitt nya och sundare liv. Att tänka mer på vad jag äter och att kroppen får i sig det den behöver.
Vädret....
Jag kommer inte på något alls att skriva om därför är egentligen det bästa att låta bli att skriva. Men eftersom landsdelen jag bor i är på första sidan på flera nättidningar så tror jag inte det är något direkt fel att skriva om något som händer här just nu. Det blåser! Öresundsbron är stängd, båtavgångar inställda, strömlöst på sina håll. I lägenheten är det varmt, men fönstren skallrar och ute flyger diverse saker omkring. Hoppas bara inte att det händer något allvarligt med någon, för tilll och med här inne i stan så märks det att det är mycket kraft i vinden.
Sol i Arambole
Speciellt inlagt till Carina R för jag trodde att mitt ansikte skulle synas bättre på den här bilden, för det gör den på den riktiga bilden. Ja, Carina R är en modig kvinna som vill se mer av mig. Ska fixa med foton vid något senare tillfälle.
För den som vill se fler foton av mig så har Nina en del utlagda från vår Frukostträff. Det är inte alla som är så vackra som jag är efter att ha suttit en helnatt på tåget.
(Ps. Nej, tack jag vill INTE ha en massa tips och råd om hur ni tycker att jag ska fixa till bilderna!)
Sol i Arambole
Fredagsfyran v 1-05
Årets första Fredagsfyran tar steget från storhelgerna och har tema: vardag.
1. Hur är ditt förhållande till vardagen? En gammal vän eller en fiende?
En gammal vän.
2. Finns det någon tjusning med vardagen?
Vardagen är bra. Privat är den enkel och okomplicerad för mig. För det mesta är det rätt så kul att jobba också.
3. Har du något tips för hur man förgyller vardagen?
Köpa något gott att äta, gå in på ett galleri en stund, träna och bli trött, se en film, läsa en tidning, träffa någon osv. Enkla småsaker.
4. Måste man sträva efter någonting mer än vad vardagen har att erbjuda?
Nej, självklart inte. Jag tror att när det jag gör känns väldigt vardagligt så är det dags att göra något, men jag är för det mesta nästan skrämmande nöjd. Eller slö kanske?
Jag?
Det här kanske också är jag, en avbild. Eller också är det ett försök att ge mig sällskap i sängen.
(Min egen teori är att det är skapat av rumstädaren för att visa att jag äntligen gett tillräckligt med dricks för att få mina handdukar arrangerade. Jag hoppade till ordentligt när jag såg den i sängen när jag kom hem, så den gjorde intryck!)
Jag
Så här ser jag ut nyss hemkommen från en semsterresa. Lägg märke till den fina solbrännan! Fotot taget i fotobutiken av ägaren för att jag skulle få slut på filmen.
Insamlingar
Läkare utan gränser har idag
avbrutit insamlingen till katastrofen i Asien. De anser att de fått in tillräckligt med pengar för att bedriva sin verksamhet där. Det befaras att det kan göra att insamlingar till andra hjälporganisationer minskar.
Jag tycker det var bra och ärligt att gå ut med det. Självklart tycker jag att alla som kan och vill ska fortsätta att ge pengar till andra organisationer som jobbar med Asien. Det finns även många långsiktiga projekt som hjälporganisationer stödjer som kan vara bra att stödja. Jag rekommenderar en surftur bland t ex Luterhjälpen, Läkare utan gränser, Röda korsets osv sidor. Det finns mycket att engagera sig i för den som vill.
Egentligen hade jag tänkt skriva om ett projekt som jag tycker är intressant. Kanske är ekonomen i mig som tilltalas. Jag har inte sett någon direkt insamling till det och jag hittar inte heller någon enkel förklaring vad de jobbar med. De som blir lockade kan läsa vidare där jag länkar, där finns det också länkar vidare både globalt och i Sverige. Det är
mikrokredit och mikrofinansverksamhet. 2005 är proklamerat som det internationella mikrokreditsåret. Första gången jag läste om mikrokrediter var när jag lästa Hillary Rodham Clintons bok Levande historia. Där togs kvinnlig småföretagsamhet upp som exempel just när det gällde mikrokrediterna. Krediterna möjliggjorde inköp av t ex arbetsredskap och kunde hjälpa kvinnan att bli självförsörjande. Det är sådana långsiktiga projekt som jag tycker är intressanta. (Jag är fullt medveten om att sådant inte ersätter katastrofhjälp).
Start på 2005
År 2004 slutade med en oerhört stor katastrof. Tror det var mycket länge sedan något påverkat så många av oss så starkt.
Jag brukar inte ge några direkt nyårslöften, däremot brukar jag göra någon slags planering inför det kommande året. Den brukar innehålla lite av varje, med olika små mål. Både stora och mycket små saker. En del handlar om att "bli en bättre människa" på olika plan. En del mål uppfyller jag, andra når jag en bit på, en del andra kasseras av olika skäl efter ett tag.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så har jag har skänkt pengar till den pågående katastrofen. Jag vet inte hur jag kom fram till beloppet, men av någon anledning så var det just det beloppet som jag bestämde mig för som kändes rätt. Beloppet är inte så viktigt, men för mig blir det 500 kronor.. Men känns det tillräckligt? Nej, det gör det inte. Men när blir något tillräckligt då? Ja, jag vet inte, tror att många liksom jag känner att de kan och vill göra något, men vet inte riktigt hur och på vilket sätt.
Flera tyckte i år att det var olämpligt att Önska Ett Gott Nytt År, skjuta raketer osv. När kan vi i så fall göra det? Enligt
Lutherhjälpen, dör cirka
15.000 barn under 5 år varje dag på grund av svält. (Jag har läst en högre siffra någon annanstans). Under veckan mellan jul och nyår har alltså
över 100.000 barn under 5 år dött för att de inte fått tillräckligt med mat. Jag förringar inte på något sätt Asienkatastrofen, men katastrofer där familjer lider stor pågår hela tiden. Kan vi någonsin fira något alls och vara glada egentligen?
Hur många av oss kommer ihåg Luterhjälpens lila pappsparbössor som stod i våra hem när jag var barn? Där vi fyllde på med våra godispengar osv för att hjälpa barnen i Biafra.. På något sätt upplever jag det som att jag tänkte mer på svälten och var mer medveten om att den existerade när jag var barn.Världsdelslekarna på lekis. När den ensamma killen fick ett helt halvliterspaket med glass för han drog lotten att vara Amerika, medan ett stort antal barn fick dela på nästan ingen glass alls för de drog lotten att vara Afrika. Sparbössorna har jag inte sett på hur länge som helst. Svält och aidsepedemier tycker jag inte att det skrivs så mycket om längre. Känske för att det inte är något större samhälleligt problem i västländerna för tillfället. På det individuella planet är självklart förluster av familjemedlemmar, allvarliga sjukdomar och matbrist det som överskuggar allt annat.
I min nyårsplanering i år finns det punkter där jag ska gå in mer än tidigare för att handla kravmärkt, jobba på att hålla mig själv frisk och jag ska också bli en mer regelbunden givare till något projekt som jag tycker känns rätt för just mig. Om jag inte belastar t ex sjukvården med sådant som jag själv kan påverka för att minska risken för att bli sjuk så bidrar jag också med något. Kanske inte att det kommer någon på andra sidan jorden till nytta direkt, men kanske åtminstone någon medmänniska i Sverige kan få min tid inom sjukvärden.
Ps. Min klara uppfattning är att de som tycker det är rätt att avstå nyårsfirandet eller göra det på något alternativt sätt ska göra det. Vi måste alla självklart lyssna på oss själva och de vi har nära och försöka att må så bra som möjligt i våra vardagliga val.